Här har jag kämpat med novellen hur länge som helst. Sen kommer jag till sista kapitlet och får endast 3 kommentarer. Kom igen visa lite uppskattning! Jag blir ju ledsen :(

 

Sex veckor har passerat. Det verkar lite men ikväll gäller det. Det är öppningsföreställningen och Louis, resten av ensemblen och jag ska framföra Grease framför en producent från L.A. Jag är väldigt nervös! I alla fall, det är en vecka till julafton. Av någon anledning är jag inte ens spänd. Jag har varit så stressad med att tänka över hur min framtid ska se ut. Jag vill inte behöva lita på ikväll. Jag sökte till ett dussin college och blev endast antagen på ett. Och även om jag väljer att gå där kommer jag inte att vara lycklig. Det finns bara en väg jag vill gå, artisteri. Det är de jag alltid velat och något annat är jag inte intresserad av. Dock kanske jag inte har något val.

 

Att praktiskt taget avlägsna Delilah från mitt liv har inte varit lätt. Hon är konstant i närheten av mig och jag kan inte göra någonting åt det. Jag måste lotsas att jag gillar henne och i musikalen måste jag lotsas att hon är min bästa vän. Det är inte lätt! I varje fall vet alla nu att hon är en bitch. Kanske inte alla… Du skulle aldrig gissat på vem hennes nya BFF är. Christina. Ärligt talat är dem perfekta för varandra. Båda två är bitchar och gillar att förstöra andra människors liv.

 

Men någonting hände som jag inte förutspådde. Jag har faktiskt blivit riktigt bra vän med Meg. Du kanske inte tror det men hon har förändrats totalt. Hon har inte försökt döda mig som jag trodde hon skulle. Hon må vara min efterträdare men hon verkar inte vara intresserad av huvudrollen. Hon och Louis är i princip de enda jag kan lita på.

 

När man talar om trollen. Louis har inte flirtat med mig alls. Jag lovar att han inte ens gillar mig. Det känns som om han är rädd för att vara nära mig nu för tiden. Jag förstår det inte.

 

’’I´m just at your house now, last dress rehearsal is in half an hour so be ready!’’ Påminde Meg mig på andra sidan luren medan jag rusade runt i mitt rum, letandes efter sista minuten saker som behövdes inför showen. ’’Yeah I´ve got everything. Louis called too. He said he´s already there with the boys.’’ Jag höll telefonen mellan kinden och högra axeln medan jag satte på mig mina slitna Converse så snabbt jag kunde. ’’Ok, come out. I´m waiting outside.’’

 

Jag sprang ner för trappen, sa hej då till alla utan att lägga för stor tanke i det eftersom jag skulle träffa dem senare. Ärligt talat var de ända jag ville skulle vara där Tyler, Charlie och Leila. Jag ville inte ha mina föräldrar eller den nyfödda bebisen där. Allt de gjort är att bråka sedan hon kom.  Cora, kallar de henne. Pappa har inte spenderat en hel dag hemma på flera veckor och mamma blir galen på grund utav stressen. Hur mycket hon än irriterar mig klarar jag inte av att se henne så här sliten. Det ser ut som om hon inte sovit en blund sen Cora kom.

 

’’There you are! We really need to hurry up!’’ Meg startade bilen så fort jag hoppat in och vi gasade mot skolan. Ridån gick upp klockan sju så vi hade fem timmar till genrep. Perfekt. ’’So are you excited yet?’’ Frågade Meg när hon började hoppa upp och ner i sätet, vilket jag kan tillägga inte är det säkraste man kan göra när man kör på motorvägen. ’’You know what, I actually am! I´ve just never felt so nervous in my life. I guess I´m sort of counting on this show. If this producer likes what he sees then this could be my future.’’ Jag log för mig själv över tanken på kändisskapet. Allt jag någonsin velat är att underhålla folk. ‘’You deserve it Rosie. You really do. If anyone should get spotted then it´s you.’’ Snart var vi framme vid skolan och vi gick mot aulan där Ms. Teasy sprang runt som en galning.

 

’’Everyone, twenty minutes until rehearsals begin! So get everything sorted! Change into your costumes and look over any lines you haven´t memorized.’’ Ms. Teasy såg ut som om hon skulle explodera vilken sekund som helst och jag ville inte vara i närheten när det hände. Snart såg jag Lou och grabbarna och skyndade mig till dem med Meg vid min sida.

 

’’Afternoon Boobear!’’ Skrek jag till min bästa vän och kramade honom hårt. Han kramade direkt tillbaka och släppte mig sedan. ’’Someone´s in a good mood?’’ Louis skrattade lätt och tittade på mig medan jag hoppade upp och ner och fnittrade som en galning. ’’I´m pretty sure that´s the nerves.’’ Retades Niall och rufsade till mitt hår medan han skrockade. ‘’Hey stop it!’’ Jag slog bort Niall´s hand från mitt hår men kunde inte kontrollera fnittret. ’’Where´s Hallie?’’ ’’Doing her make-up in the bathroom.’’ Svarade Liam, fortfarande road över mina fasoner. ’’Ok, I´ll be right back. I better start on mine too.’’ Jag rusade mot badrummen bakom scenen. Snart hittade jag Hallie som skakigt målade sina ögonlock.

 

‘’Hallie, are you ok?’’ Hallie tappade sminkborsten som om en maskerad mördare precis kommit in i rummet och hotat med att döda henne. Hon fumlade med att försöka ta upp den innan hon vände sig mot mig. ’’Oh Rosie, It´s you. Sorry I´m just not feeling too well. Actually that´s a lie. I have something to tell you, well everyone really.’’ Jag blev  orolig medan Hallie talade och hennes händer skakade vilt. Mitt hyper var borta och jag kunde inte vara mer orolig över vad som hade hänt. ’’Hallie, what happened?’’ Frågade jag sakta medan min handsvett kom. ‘’Oh god you´re not pregnant are you? Oh Jesus Hallie. You are aren´t you? How could you be so stu-‘’

 

‘’Rosie! I´m not pregnant! Actually it´s really good news! I got a college acceptance letter this morning.’’ Jag var förvirrad. Vad var hon så nervös över? ‘’That´s great! That´s so great! I´m so proud of you Hallie.’’ Jag rörde med hennes axlar lätt men såg hur hennes leende bleknade. ’’Well, the college is in Ireland. It´s one of the best there. Trinity College. It´s an opportunity I just can´t turn down. But it means-‘’ Jag avbröt henne den här gången. ‘’Leaving Harry. He´s going to be devastated Hallie. He´s been telling me how serious you guys were getting.’’

‘’I know. I don´t want to leave him. I really don´t, but it´s for the best Rosie.’’ ‘’You´re right. Just… just at least wait until after the show.’’ Jag erbjöd henne ett uppmuntrande leende och vänte mig sedan mot spegeln för att sminka mig. ’’Thanks Rosie.’’ ’’Hey come on. You should be happy. You´re going to one of the best colleges in Europe. You don´t realize how lucky you are!’’ Snart hade hon ett leende på läpparna och vi lämnade badrummet när vi var färdiga.

 

’’Is Mackenzie coming tonight?’’ Frågade Zayn ängsligt när jag och Hallie kommit tillbaka till alla. Mackenzie var fortfarande ledsen över uppbrottet mellan dem. Hon kunde knappt vara i närheten av honom längre. Zayn å andra sidan vill att de ska vara vänner, dock har han varit med ett dussin tjejer sedan de gjorde slut. ’’Yeah she is.’’ Jag log svagt och han såg skyldig ut som vanligt när jag pratade om henne. ’’Just try talking to her Zayn, you can´t expect her to automatically forgive you when you haven´t even said two words to her.’’ Han nickade. ‘’I guess you´re right, I´ll talk to her after the show. Just make sure she stays will you?’ Jag nickade och han meddelade att han skulle gå för att byta om.

 

Efter showen. Direkt efter showen. Då ska jag göra det. Jag ska definitivt fråga henne. Det här har tagit för lång tid. Hon tror säkert att jag hatar henne nu… Det är endast fem ord.

 

Vill du bli min flickvän?

 

Där, det var inte så svårt. Nu måste jag bara säga det till henne. Det är allt jag tänkt på de senaste veckorna. Nerverna inför musikalen är ingenting jämfört med vad jag känner över att prata med Rosie.

 

’’Everyone! Everyone! Calm down now! On stage! Last dress rehearsal is starting in two minutes. We´re going to need Louis Tomlinson and Rosie Moore here please.’’ Befallde Ms. Teasy där hon stod på kanten av scenen med en megafon och en regissörshatt. ’’Come on then Sandy!’’ Retades jag, tog Rosie´s hand och drog upp henne på scenen. Jag kände samma gnistor som jag alltid känt när jag rörde vid henne. Det är som om kulor skuts upp i armarna.

 

~~

 

’’Rosie!’’ Skrek Mackenzie när hon hittat mig och Rosie bakom ridån. Vi kunde se producenten sitta i mitten på första raden och Rosie praktiskt taget sket på sig. Ridån drogs upp om tio minuter och alla var redo. ’’Mackenzie! You made it!’’ ’’I wouldn´t miss this for the world! It´s your big show!’’ Spänningen var lite för mycket för mig så jag bestämde mig för att gå till grabbarna.

 

‘’Hey Nialler.’’ Jag la min hand på den blonda pojkens axel när jag kom fram till honom. Det var dags att ta snacket med honom. Jag är lite över ett år äldre än honom även om vi är i samma årskurs men jag behandlar honom alltid som en lillebror. ’’Hey Lou, what´s up?’’ Han fingrade på en flaska vatten, antagligen för att fightas med nerverna. ’’I just want to talk to you about Meg.’’ Rosie hade berättat att Mig fortfarande har känslor för Niall. Hon har bara varit rädd för att prata med honom sen incidenten på karnevalen. ’’Meg?’’ Han verkade förvirrad över att jag ens nämnde henne och han ställde ner vattenflaskan på golvet.

 

’’Yeah. Look, you´re not still mad at her right? I mean, she likes you. She didn´t mean for that to affect you.’’ Jag har varit så seriös på sistone. Jag har tappat mitt spontana, roliga jag. Jag önskar att jag kunde hitta tillbaka till det… ’’She likes me? I just… I thought she was using me. I didn´t realize she actually liked me.’’ Niall drog handen genom håret men kunde inte gömma leendet som växte på läpparna. ‘’She´s been afraid to even talk to you. She thinks that you think she´s a bully. She´s changed.’’ Jag bjöd på ett säkert leende. ‘’I didn´t even realize. So, do you think I should ask her out?’’ Om Niall var nervös innan, har det definitift ökat med tusen nu. ‘’I´d say give it a shot, lad. I can almost guarantee she´ll say yes!’’ Jag blinkade och gick sedan snabbt tillbaka till de andra.

 

’’Wait, Australia?’’ Jag kunde känna hur tårarna vällde upp i ögonen och min puls gick upp. ’’W-why?’’ ’’My mum lost her job, we have nothing else Rosie. She says there´s loads of jobs there and right now it´s our only option. She doesn´t want me staying in London on my own.’’ ‘’Mackenzie, you´re my best friend.’’ Jag kunde hantera Hallie´s flytt till Irland av två anledningar. Ett; Irland är en timme med plan härifrån och två; jag är inte lika nära Hallie som jag är Mackenzie.

 

’’I know Rosie, and you´re mine. If there was any way of me staying I would take it but… mum needs me. She never really got over dad. I´m still not over him dyeing either. I´m the last thing she has.’’ Jag förstod henne helt och hållet och det var ingen chans att jag skulle tvinga henne att stanna. Istället drog jag in henne i en hård kram.

 

‘’When are you leaving?’’ Viskade jag i hennes öra. ’’Christmas break.’’ ’’That´s so soon Mickey. I´m never going to get to see you anymore.’’
‘’Mum says you can come visit whenever you want as soon as we get a house. Besides, you´re gonna be so busy with exams and college and your whole life that you´ll probably forget about me.’’

 

‘’I´ll never forget about you Mackenzie.’’

 

~~

 

‘’Welcome everyone to the opening night of Grease the musical! Performed by the wonderful and talented drama class of Year Twelve! Remember to turn off all electrical devices and just enjoy yourselves!’’

 

Du vet när man är så nervös att allt man kan höra är sina egna hjärtslag dunka i sina öron. Hela min framtid hängde på den här kvällen. Det enkla alternativet.

 

Jag hörde introt till musikalen börja och jag trodde jag skulle kräkas. Jag vände mig mot Louis och han mimade ’’You´ll do great Rosie.’’ Han tog min hand i sin och jag visste att jag var redo.

 

Jag kunde göra det här. Jag fixade min blonda peruk och rätade ut femtiotals skjortan. Det är dags. Louis´ hand lämnade min när han och resten av killarna gick till andra sidan scenen. Jag stannade kvar med Hallie, Christina, Delilah och Willow. Oh herre gud, jag kommer spy.

 

Sen hörde jag Louis´ änglalika röst på andra sidan ridån. Allt han sjöng var i perfekt ton. ’’Summer lovin´ had me a blast.’’ När Louis avslutat sin första mening visste jag att det var min tur att gå på scenen. ‘’Summer lovin´ happened so fast.’’ Jag gick upp på scenen men mid arm motvilligt länkad i Delilahs arm. Delilah spelade Frenchy så hon var praktiskt taget Sandy´s bästa vän. Perfekt.

 

Så fort jag såg Louis igen kände jag mig mer bekväm. ’’I met a girl crazy for me.’’  Louis låste sin blick i min och blinkade. ‘’Met a boy cute as can be.’’ Jag har aldrig spelat så söt och tjejig i hela mitt liv. Det var ganska konstigt om jag ska vara ärlig. ’’Summer days driftin´ away to uh-oh those summer nights.’’ Vi sjöng tillsammans i perfekt harmoni och allt kändes perfekt.

 

Sången fortsatte och tog tillslut slut, det kändes bättre och bättre att stå på scenen.

 

Det var ett hav av visslingar och applåder från publiken när vi var klara med första scenen. Jag försökte mitt bästa att inte ens titta på producenten vilket var ganska svårt eftersom han inte kunnat vara mer osynlig.

 

~~

 

Alla sprang runt bakom scenen inför sista numret. Jag hade faktiskt inte gjort bort mig en enda gång. Jag var mer än stolt över mig själv och det var kul att se alla som stöttade mig. Mamma log faktiskt genom hela showen och pappa la armen om henne. Jag såg Mackenzie också men hon såg ut som om hon fightades mot tårarna. Jag ville krama henne men det gick ju uppenbarligen inte.

 

Det svåraste var ändå att lotsas gilla Delilah. Några gånger försökte hon förstöra för mig genom att försöka förvirra mig under låtar men på något sätt gjorde jag inga misstag.

 

’’You´re all doing brilliantly well. Everyone wait behind after the show. I will be speaking with the producer afterwards and he might want to talk to some of you too.’’

 

‘’I want to talk to you too Rosie.’’ Lou drog sin axel mot min och log flirtigt. Jag ignorerade Louis´ vaghet när sista låten började spelas. Alla tog åter sina platser. Jag sjöng mina rader perfekt och de gjorde alla andra också, tills vi kom till slutet.

 

Jag kunde se Delilah och Christina i ögonvrån, de försökte göra allt för att jag skulle misslyckas. Två rader kvar. Jag var så nära slutet, Delilah sprang nära kanten och fick det att se ut som en olycka. Hon stötte till mig i sidan och jag ramlade.

 

Jag har aldrig varit så generad i hela mitt liv. Jag ville springa av scenen och gråta. Louis kom upp vid min sida och hjälpte mig upp medan ridån gick ner. ’’Are you ok?’’ Frågade han så seriöst som möjligt men jag var inte på humör. ‘’Just leave me alone Louis!’’ Han verkade tagit illa vid av mitt utbrott och plötsligt kände jag mig skyldig. Jag bad inte om ursäkt dock. Istället drog jag av mig peruken och sprang till omklädningsrummen.

 

Det var min chans. Allt är förstört. Jag förstörde min enda chans, nej stryk det, Delilah förstörde min enda chans. Jag vet inte ens varför hon hatar mig så mycket.  Vad har jag gjort mot henne?

 

Jag ville springa efter henne men Ms. Teasy lät mig inte. Jag kände mig så hemsk att jag ville strypa Delilah för vad hon gjort. Det var ingenting jag kunde göra dock.

 

’’Harry Styles, Niall Horan, Zayn Malik, Louis Tomlinson and Liam Payne, can you please come over here?’’ Hörde jag en mans röst ropa och jag tittade upp. ’’Yeah?’’ Harry verkade lika förvirrad som vi andra. ’’Boys, this is Simon Cowell.’’ Att jag inte tänkt på det innan. Jag kunde inte riktigt se honom från scenen. Jag visste att han så bekant ut, jag kunde inte bara sätta fingret på det. Jag tittade på killarna och alla var lika starstruck som jag.

 

’’Nice to meet you.’’ Jag försökte låta så självsäker som möjligt när jag sträckte fram handen. ’’As to you. Now boys, I see a lot of potential in each of you. Truth is, I´ve been looking for a new boy band for a while. It seems like you five would fit the bill perfectly.’’ Så fort jag hörde ordet pojkband ville jag skratta.

 

Jag… I ett pojkband? Alvarligt?

 

’’A boy band?’’ Frågesatte Zayn medan jag kliade mig i nacken och tänkte över alternativen jag hade. ’’I know it may be a little hard to take in but if you want, we´d love you to book you five into an appointment with Sony in the morning. If they see the same talents I see then we´ll sign you.’’ Det kändes som om jag skulle börja hyperventulera. Men det enda som hela tiden ploppade upp i mitt huvud vad Rosie.

 

Jag kan inte bara lämna henne. Jag lovade att jag skulle vara med henne hela vägen. Meningen var att hon skulle få det här skivkontraket! Inte jag! Jag kan inte göra det här.

 

’’We´ll do it!’’ Sa Liam. Jag kvävdes nästan av mitt egna saliv. Jag visste att Liam skulle svara ja. Han har alltid velat ha en sångkarriär och det här var hans stora chans, det var alla våras stora chans. ’’Woah woah woah Liam. Can we please discuss this? Skyndade jag ut medan jag försökte hålla kvar mig själv stående. Jag kände mig så yr, som om jag skulle svimma.

 

Vi fem gick sedan mot ett hörn och ställde oss i en ring. Jag hade inte ännu fått tillbaka andningen men jag försökte vara lugn. ’’Lads, are you sure about this?’’ Min röst var knappt högre än en viskning. ‘’Louis, this is something everyone dream of. That´s freaking Simon Cowell over there!’’ Förklarade Harry med ett stort flin på läpparna. ’’We could get signed to Syco!’’ La Niall till. ’’I know but… a boy band?’’ La jag skeptiskt till och alla ögon var på mig. ‘’I just think if we let this go we´re going to regret it for the rest of our lives.’’ Zayn´s visa ord var de som fastnade hos mig. Han hade rätt. Jag menar jag har själv sagt det.; ‘ Live life for the moment because everything else is uncertain.’ Det är något jag lever efter så jag kan inte glömma bort det en tid som denna. ’’Ok.’’ Sa jag innan grabbarna slängde sig över mig. det var skrik av lycka och glädje medan alla andra gratulerade oss.

 

Det var så jag såg henne.

 

Hon stod i hörnet med tårar i ögonen men samtidigt hade hon ett svagt leende på läpparna.

 

 

Vet du vad? Jag bryr mig inte längre. Ögonblicket Louis´ läppar nuddade mina kysste jag direkt tillbaka. Alla mina känslor blandades och jag kunde inte hålla tillbaka dem längre. Jag hörde Louis stöna medan våra läppar slogs med varandra. Det var det här jag ville. Innan jag visste ordet av var vi på väg att fördjupa kyssen. Nyckelordet där är ’på väg att’.

 

’’Hey Rosie who owns the fancy red ca-’’ Taylor kom flygande in i rummet med Charlie balanserande på sina axlar.

 

Perfekt. Har jag berättat hur mycket Taylor hatar Louis? Ord kan inte beskriva hur mycket Tyler ville döda honom efter hela mobbningen. Han har inte sett Louis sedan dess…

 

Jag drog mig snabbt tillbaka, mina ögon vidgades i chock när jag tänkte på vad Tyler skulle kunna tänkas göra mot Louis. Jag hörde hur Louis stönade eftersom han fortfarande tänkte på kyssen, han hade antagligen inte registrerat det faktum att min 22 åriga storebror stod framför oss. ’’Eww, gross they were kissing!’’ Charlie suckade och höll för ögonen. Tyler hade inte sagt ett ord utan bara stirrade på Louis.

 

’’Tyler, I can explain.’’ Jag höll ut mina armar mot honom och försökte få honom så lugn som möjligt. ’’Rosie, what is this asshole doing in your room.’’ Taylor blick lämnade inte Louis´ medan han försiktigt plockade ned Charlie från sina axlar och ställde ner honom på golvet. ’’Look Tyler, it´s not what it looks li-.’’ Började Lou men Tyler avbröt honom. ‘’Oh I can tell you exactly what it looks like. It looks like you were making out with my sister. The same sister that you bullied all through primary school. The same sister that you managed to turn anorexic. Does any of this ring a bell to you?’’ Jag har aldrig sett Tyler så här arg. Hans nävar var knutna så hårt att jag trodde de skulle ramla av. Hans ansikte var så rött att jag föreställde mig hur blod sipprade ut ur porerna men hans röst vad det som skrämde mig. Den var så djup men tyst på samma gång.

 

Jag ställde mig upp från där jag satt på sängen och sprang fram till Tyler. ’’Tyler please calm down. You don´t know the full story. Don´t do anything stupid.’’ Som jag berättade tidigare, Tyler är väldigt överbeskyddande. Tillslut vände han bort sin intensiva blick från Louis och tittade på mig. ’’Rosie, what is he doing in your room?’’
’’Charlie can you go show Louis your toys please?’’ Frågade jag fyraåringen som oskyldigt stod vid min dörr. Jag gav Louis en varnande blick som han löd och följde efter Charlie ut ur rummet.

 

’’You know Louis goes to my school. You know what he did. You know everything. But for the last two weeks Louis and I have been doing a project. The one where you look after a baby doll with a partner. I didn´t know anything like this would happen. I´ve lost most of what I thought were my friends. Louis has been the only one really there for me. He´s the only one I can trust. Please understand that Tyler.’’ Hans ansikte förblev känslolöst ‘’Rosie, why do you always have to get yourself into situations like this? I swear if you get hurt once more by this guy, I´m going to break him. Promise me you´ll be careful. Remember I won´t always be here to help you out.’’ Jag vet att Taylor bara bryr sig om mig. Han är en bättre papa än min egen. ‘’I promise, now go tell Louis you´re sorry for scaring the living daylights out of him.’’ Krävde jag med ett leende och pekade mot Charlie´s sovrum. Han suckade och rufsade till mitt hår innan han gick mot dörren.

 

Jag antar att vi klarade av min familj, nu återstår skolan. Jag menar inte det att vi är tillsammans eller någonting, det var bara en kyss… för tredje gången.

 

~~

 

’’Is it just me or do you feel like everyone is staring into your soul?’’ Viskade jag genom telefonen, Jag vägrade att prata öppet med Louis på fredagsmorgonen så vi pratade genom telefonen istället. När jag gick in i skolbyggnaden kändes det som om allas blickar låg på mig. Det är oftast ett dåligt tecken har jag lärt mig de senaste veckorna. För att inte säga för mycket, jag har fått några fiender. Personer jag trodde var mina vänner ljög för mig. Förtroende är verkligen någonting jag inte kan lita på längre.

 

’’Come on, it´s not that bad. You´re just being paranoid!’’ Louis försökte övertala mig på andra sidan luren men det fungerade verkligen inte. ’’Where are you anyway?’’ Frenetiskt tittade jag över korridoren tills jag blev chockad av att se Hallie le brett i ansiktet på mig. ’’Who are you talking to?’’

 

’’No one. No one at all!’’ Sa jag och slängde mobile i väskan så fort jag kunde. Du vet känslan när du vet att du gjort någonting fel så du tror automatiskt att alla vet du gjort det? Jag känner så, gånger tusen. Jag menar, Hallie vet att jag och Louis är vänner, hon borde inte ha något emot att jag pratar med honom i telefonen. Louis har rätt jag är bara paranoid.

 

’’Ok then…’’ Sa Hallie obekvämt medan hennes leende bleknade. Sen blev det pinsam tystnad innan hon började le som en idiot igen. Om det inte var fredag skulle jag ha känt behovet av att slå henne i ansiktet. ’’Oh my god guess what?!’’ Jag visste redan vad hon skulle säga men jag valde att spela med. ’’What?’’ Jag försökte lägga in så mycket entusiasm i rösten som möjligt medan jag letade genom den fyllda korridoren efter Louis. Han hade Louise och det sista jag behövde var att tappa bort henne sista dagen av projektet.

 

’’Harry finally asked me out!’’ Efter det kom Hallie på att hon pratade med hans ex och åter igen försvann hennes leende. ’’I mean… I´m sorry. Sorry Rosie, I forgot.’’ ’’Hallie, it´s fine. We were never serious anyway.’’ Det är saningen. Harry är definitivt bara min vän. Vi var inte ens nära varandra. ’’Oh thank god. So where´s your doll? Today´s the last day right. Zayn still has ours. I don´t think we did too bad.’’ Jag slutade lyssna på hennes babbel när jag kom fram till mitt skåp där Mackenzie väntade. Det såg ut som om hon gråtit. Riktigt mycket.

 

’’Mickey, what´s wrong?’’ Jag har bara sett Mackenzie gråta två gånger sen vi blev vänner. När hennes kanin dog och när hon tappade sin Marc Jacobs väska i sjön på vår skolutflykt. ’’He broke up with me. I knew it was coming. I told you Rosie.’’ Hon lät så hjärtekrossad. Jag har aldrig sett henne falla så hårt för en kille. Jag antar att jag underskattade deras relation. Hallie verkade ha tappat intresset och trippade iväg mot Harry som stod bredvid Liam och Delilah. ’’I´m so sorry Mackenzie. I really am.’’ Jag höll om henne hårt medan hon torkade ögonen och snörvlade. ’’It´s not your fault. I obviously wasn´t good enough for him. He´ll probably go off to Christina or Meg. He was getting pretty cozy with the two of them during rehearsals. Pigg!’’ De följande tjugo minuter spenderade jag med att trösta Mackenzie och försöka få henne att se lite presentabel ut för lektionen.

 

När jag stängde min skåpsdörr kom en blond pojke fram till mig och jag log av lättnad. ’’Look Rosie, I´m sorry. I didn´t mean to act so distant to you and Louis. I just found it so hard to accept what he did to you and for you to forgive him. Before I came to London, I was bullied in Ireland. I guess it was difficult for me, to see someone else go through that. I didn´t think one of my best friends was capable of threating a girl like that.’’ Jag drog in Niall i en björn kram. Efter att han tystnat. ‘’I didn´t need the sympathy Rosie. School´s going great for me now. I don´t need the reminder.’’ Jag log lätt. ‘’I´ve talked to Louis. He really likes you Rosie. Forget what everyone else thinks. Just don´t forget to sort out everything else first.’’ Jag antar att det här är dagen då jag förlåter mina finder. ‘’Thanks Niall. It really means a lot.’’ Jag stoppade honom innan han började gå. ’’And remember, any girl would be lucky to have you. Don´t settle for anyone.’’ Han log och tackade mig innan han sprang mot Zayn som tankspritt smsade medan han vandrade med blacken över elevhavet. Jag undrar om han ens är ledsen över uppbrottet.

 

Plötsligt kände jag behovet av att kissa och bestämde mig för att gå förbi toaletterna innan lektionen började. Men självklart, med tanke på min vanliga tur, var jag tvungen att gå förbi Delilah. Hon stod bredvid Liam som hade sin arm runt om henne och dom pratade med Hallie och Harry. Du vet när man ska gå förbi en person man hatar och man försöker se så cool och självsäker ut som möjligt? Ännu en gång, så gjorde jag. Jag la mitt hår över axeln och stoltserade förbi. Eller försökte i alla fal.
Delilah drog ut sin fot i sista sekunden och jag föll. Det är det äldsta tricket i boken med det fungerar på mig.

 

’’Oh my god Rosie, I am so sorry! Are you ok?’’ Delilah ´s äckligt söta leende grävde sig in i mitt ansikte och hon sträckte ut sin hand mot mig. Liam avvisade och istället hjälpte han mig upp. ’’I´m fine.’’ Sa jag barskt och stirrade på henne medan jag fixade mina kläder. Jag var så frestad av att slå henne i ansiktet. Tillslut klarade jag inte av det längre. ’’Actually do you know what. No I´m not ok. I´ve taken enough of your bullshit. Today has just been one step further into the pile of bullshit you´re feeding Liam. He thinks you´re so innocent when the fact is that you´re the one who caused all this drama. From the canteen to the car to now, all you´ve done is lie, lie, lie. Liam deserves so much better than you. I actually thought you were one of my best friends. Well life´s a bitch. I´ve had to deal with too much of it.’’ Jag kunde känna hur jag blev varmare och knogarna vitnade. Tillslut tittade jag på den chockade Liam. Keep hurting yourself Liam, But I won’t be there to pick up the pieces.’’

 

Efter det gick jag helt enkelt till toaletten och grät. Jag skulle inte ha gått och burit på det här. Jag lät alla styra över mig så länge. Jag låste in mig i närmsta bås och lät tårarna falla. Efter några sekunder hörde jag dörren öppnas. Jag försökte höra hur många det var men jag hörde ingenting. Uppenbarligen hörde personen mig snörvla eftersom hen började prata. ’’Hey, are you alright in there?’’ Oh perfekt, en till person jag bråkar med. Meaghan Banks. Är det någon som kastar alla de här personerna på mig? ’’I oh, I´m fine.’’ Jag försökte sätta på min maskulina röst vilket jag antar bara var konstigt med tanke på att vi var inne på tjejtoaletten. Men min röst är väldigt klar och alla känner igen den, Till och med Meg.

 

’’Rosie?’’ Jag både stönade och suckade över att min täckmantel inte fungerade. ’’Rosie, can you come out please?’’ Jag klarade av att öppna dörren men stelnade över tanken på att jag antagligen såg hemsk ut och jag ville inte att supersnygga Meg skulle se mig. ’’Look, I´m really not in the mood to listen to you talk about your perfect life. I´ve had a pretty hard day already and it´s only
half eight.’’
‘’You don´t understand, I want to apologize. For real.’’ Jag tittade in i hennes ögon. ‘’I had no reason to do what I did. I was jealous. I know that´s still no excuse but I was jealous. I wanted the friendship you had with Louis. I wanted him all for myself. I was just a kid. I guess I kind of paid for that now. I´m sure Louis told you about my dad?’’ Jag nickade för att hon skulle fortsätta. ‘’I´m sorry. That´s all I can say. I´ve made no friends since I came back and honestly I´d love one last chance to be yours again. I mean, if you´d forgive me?’’ Jag torkade mina ögon en sista gång och log medan jag nickade. Utan tvivel var hon en bitch men jag behövde en vän och för en tid var Meg just det.

 

Wow det var en hektisk morgon. Och dagen har inte ens börjat ännu. Dags för resultatet av de två senaste veckorna.

 

~~

 

’’There you are!’’ Skrek jag i lättnad när jag äntligen såg Louis springa genom korridoren med Louise så försiktigt lagd i armarna som möjligt. ’’I´m so sorry! You´re probably not gonna believe me but I actually managed to get my foot stuck in a manhole outside my house.’’ Jag bara himlade med ögonen och drog in Louis i det nästan fyllda klassrummet. ‘’Once again we have Mr. Tomlinson and Ms. Moore late. Is this becoming a regular habit?’’ Vi stapplade fram till våra platser medan alla stirrade på oss som om vi mördat 27 personer. ‘’I´ll let you of today as it´s the last day of The Marriage and Baby Project.’’
‘’You´re too kind!’’ Mumlade jag sakrastiskt för mig själv.

 

‘’So class, first of all I would like to congratulate you all. You all seem to have managed to bring back your dolls in one piece. The only thing you have to worry about now is your grade. This will be decided by the footage contained on your doll.’’ Mr. Walters glodde på mig och Louis när han sa det sista.

 

Jag kände någon knacka mig på axeln och jag vände mig om för att se Zayn som hade en lapp i handen, han gav den till mig utan att säga något och vände sedan tillbaka uppmärksamheten mot läraren. Jag vek upp den snabbt under bordet och började läsa.

 

*Rosie. I´m sorry I didn´t believe you about Delilah when I should have. She told me she was sending you these texts. Something about threatening you. I broke up with her. I´ll talk to you after class but for now please don´t be angry.*
~ Liam.

 

Jag märkte inte att läraren fortfarande pratade när jag läste lappen. Jag bestämde mig för att putta bort hans ursäkt och istället lyssna på Mr. Walters.

 

’’Now everyone please bid farewell to your projects and hand them up!’’ Är det konstigt att jag faktiskt är ledsen. Jag vill inte släppa taget om den sak som återfört mig och Louis. ’’Well here it goes.’’ Sa Louis motvilligt och reste sig upp medan han visade att jag skulle följa med. ’’It´s done, I guess we did it Lou.’’ Vi log svagt mot varandra. ‘’This is so sappy. It´s just a doll.’’ Jag skrattade åt hur barnsliga vi var. ’’Yeah let´s just give it over with. We failed anyway.’’ Vi stod bakom alla andra i ledet men tillslut var det vår tur. Jag tog ett djupt andetag innan vi la Louise på Mr. Walters kateder med händerna över varandras. ’’You get an ’A’.’’ Viskade Mr. Walters och stirrade på dockan. ’’Wait, what?’’ Frågade Louis osäkert.

 

’’You get an ’A’. You two were the only people who actually understood this project. It wasn´t about looking after a doll. It wasn´t about learning responsibility or even about learning what a human baby s like. It was about putting aside your differences and getting along. Doing your project together and actually managing to come out a better person because of it. That is why I put you two together. You two couldn´t have done this project better. Både jag och Louis tillsammans med resten av klassen stod där i chock med munnarna öppna. Aldrig i livet hade jag förväntat mig ett ’A’ på ett projekt med Louis Tomlinson.

 

’’Congratulations you two. This is an actual congratulation. You managed to successfully complete the real Marriage and Baby Project.’’

---

Det här kapitelet är 4 A4 sidor långt så det tog längre tid att översätta än vad jag trott.

 

Det var sista kapitelet ;( Men det kommer en epilog.

Jag älskar det här kapitlet för alla bitar faller på plats!

 

Vad tror ni epilogen handlar om?

En ledtråd: - Grease is the word!

 

-          SLUT! Epilog, vad tror ni den handlar om? Ledtråd. Grease is the word.

 

‘’He just pays no attention to me anymore. I feel like I´m not good enough for him you know?’’ Jag himlade med ögonen för tusende gången genom det här telefonsamtalet och Mackenzie fortsatte att babbla på om hur hon och Zayn saka gled ifrån varandra.
Hon tror allvarligt talat att hon har det jobbigt. Jag då? Hon har åtminstone en pojkvän. Det här är den längsta tiden jag vart singel och det har bara gått en vecka! ’’Look Mackenzie, of course you´re good enough for him! If anything you´re too good for him! He just need some time to see that, and if he can´t the-‘’ Jag stannade mitt i meningen av att min telefon började vibrera mot mitt öra. ‘’Oh I got to go Mickey, good luck with Zayn anyway.’’ Jag la på innan hon hann svara och svarade på det andra okända samtalet.

 

De senaste dagarna har jag fått många nummerlösa meddelanden från ~Revenge men jag vägrar att titta på dem. Plus att det är sista dagen med projektet imorgon. Om man bortser från det att vi kommer bli underkända, så skulle ingenting ha hänt om det inte vore för den plastiga dockan. Nu har allt förändrats. Det har gått två veckor. Två helvetes veckor och ändå ångrar jag ingenting. Det är tråkigt att jag efter det här antagligen går tillbaka till mitt gamla jag. Jag kommer självklart fortfarande jobba med Louis i musikalen, men det är allt. Ingenting mer. Ingenting som håller oss ihop längre!

 

Jag kom tillbaka till verkligheten efter att jag kommit på att jag redan tryckt på svara. ’’Rosie?’’ Louis röst ekade genom telefonen. ’’Sorry, Louis is that you?’’ Frågade jag, lät antagligen förvånad över hur han fått mitt nummer och över andledningen till att han ringde. ’’Yeah, so I was wondering, we should probably run through our lines tonight or something. You know just to get them right. I mean the show is in a couple of weeks and that producer will be there. It has to be perfect.’’ Han lät så nervös på andra sidan linjen och jag kunde inte hjälpa det faktum att jag log. ‘’Sure, why don´t you come over to mine?’’ Frågade jag honom och bet mig i underläppen, i hemlighet hoppades jag på att han skulle svara ja. ‘’Great, I´ll be over in like ten minutes!’’ Jag kunde nästan känna hur han log.

 

Jag la på och kastade mig på sängen och stirrade på Louise som låg bredvid mig. Hon har verkligen varit snäll på sistone. Hon tar numra raster mellan gråtpassen och håller mig inte uppe på nätterna men hon irriterar mig väldigt mycket under skoltiden. ’’Do you know how much trouble you´ve caused me?’’ Frågade jag dockan även om jag visste att jag inte kunde få något svar. Jag kom på att det fanns en liten kamera i dockans öga och jag slog mig själv i pannan. Allvarligt jag har ingen lycka alls när det gäller gömda videokameror
På tal om det. Mr. Walters lyckades radera filmen och gav mig och Louis en varning precis som Mrs. Hudson gjorde. Vi kom undan väldigt enkelt måste jag säga.

 

Jag bara låg där i vad som kändes som en evighet och funderade över om jag skulle byta kläder eller inte. Innan jag visste ordet av det, hörde jag dörrklockan ringa.
Jag fick panik då jag kom på att jag inte berättade för mamma att Louis skulle komma. Sanningen är, min mamma har inte sett honom sedan vi var tolv. Hon vet inte om att vi gör projektet ihop och hon vet definitivt inte att han är på väg hit. Hon kommer flippa.

 

Snabbt som ljuset hoppade jag ner från sängen och sprang mot min dörr så fort jag kunde. Jag visste att jag var för sen när jag hörde ytterdörren öppnas.

 

 Jag var tvungen att hindra mig från att göra en seger dans när Rosie bestämde sig för att jag fick komma över. Ärligt talat rodde jag inte att hon skulle gå med på det.

 

Jag parkerade på hennes uppfart med ett flin från ena örat till det andra även om jag skakade på grund utav nerverna. Jag har besökt hennes hus ett antal gånger över de senaste två veckorna men jag har inte vart på insidan på flera år. Jag stängde minbildörr och gick fram till ytterdörren innan jag lätt tryckte på ringklockan och väntade på svar. Obekvämt stod jag framför den stora dörren och gungade fram och tillbaka när jag äntligen hörde rörelse från andra sidan.

 

’’Louis? Is that you? Louis Tomlinson?’’ Han jag kände igen som Rosie´s mamma stod framför mig, uppenbarligen höggravid. Jag kunde inte såga om hon var glad över att se mig eller inte. Jag bara log svagt och hoppades på att den här obekväma situationen snart skulle vara över och att hon skulle släppa in mig. ’’Uh… yeah it´s me. How are you Mrs. Moore?’’ Jag hostade några gånger och försökte låta trevlig men självklart misslyckades jag. ’’I´m fine. Uhm… why don´t you come in?’’ Hon flyttade på sig åt sidan och tillät mig att kliva in i deras massiva hem jag kommer ihåg från att jag var liten. Rosie´s mamma såg riktigt chockad ut. Det hade jag också varit. Hon vet vad jag gjorde mot Rosie och hon vill antagligen inte att jag ska vara i närheten av hennes dotter. Hennes pappa är en annan historia… ’’If you don´t mind me asking Louis, why are you he-’’

 

‘’Louis! Mother!’’ Jag tittade mot trappan och såg Rosie komma ner för den i full fart. Men självklart, Rosie är inte den mest graciösa person som finns, ramlade hon ned för de sista trappstegen. ’’Jeez Rosie are you ok?’’ Frågade jag oroligt medan jag hjälpte henne upp. Hon log lätt mot mig innan hon tittade på sin förvirrade mamma. Efter det blev allt väldigt obekvämt.

 

’’Ok mum, I know you´re probably confused. Truth is. Louis and I are working on a project together. We have been for the past two weeks. I guess you could say we´re sort of… getting along.’’ Rosie log obekvämt och vi väntade på hennes mammas reaction. ‘’No wonder you´ve been acting so weird young lady.’’ Hon korsade sina armar över bröstet och rynkade pannan. ‘’Honestly it´s a relief, I thought you were pregnant or something.’’ Hon började skratta som om det var världens roligaste sak. ’’Well, I´m happy you two have fanially decided to make up.’’ Jag kunde se hur tårar formades i hennes mammas ögon och hon torkade snabbt bort dem. ’’It´s just like old times aye? I´m sorry, excuse me. Pregnancy hormones!’’ Hon skrattade medan hon vände sig om och gick in I köket.

 

’’I´m sorry… about her.’’ Rosie skrattade lätt, kliade sig i nacken och vände sig mot trappan. ’’You still know where my room is?’’ Hon flinade mot mig och jag nickade. ‘’It´s fine. If my mum knew she´d probably make even more of a fuss! And how could I forget where our castle is?’’ Jag började skratta när jag tänkte på alla minnen vi delade i hennes gigantiska rum. ’’Oh god yeah! King Louis and Queen Rosie! Inseparable rulers of Rolou kingdom!’’ Hon skrattade så mycket att hon vek sig dubbelt och hennes ansikte fick samma färg som hennes hår.

 

Ibland saknar jag hennes bruna hår. Hon färgade det efter att vi slutade prata. Självklart ville hon förändras. Hon ville vara annorlunda och inte se ut som den gamla Rosie, men hon kanske kommer tillbaka.

 

’’I miss then…’’ Jag stannade när vi kom fram till hennes dörr. Hon stannade också och tittade på mig, jag såg tårarna som bildades i hennes ögon. Mitt hjärta sjönk när jag såg hur ledsen hon var. ’’Hey, don´t cry! The last thing we need is for a beautiful girl like you to cry about memories that can be recreated. Mjukt strök jag hennes kind med min tumme och tittade in i hennes blodsprängda ögon som jag fortfarande tyckte var underbara. ’’We can do all those things again. Everything is going to be ok. High school is over soon. We have the rest of our lives to be together.’’ Jag log svagt men hon skakade huvudet ut ur mitt grepp. ’’You don´t understand Lou. Once we leave high school, that´s it. It´s over. We´re both gonna lead separate lives. We both want different things and I just don´t think I´m going to be able to handle it. I´m gonna lose my best friend again.’’ Hennes röst sänktes till en viskning och hon tittade ner i marken. Jag lyfte upp hennes haka så att hon tittade in I mina ögon. ’’You listen to me Rosemarie Moore! No matter what happens, we can always take time to see each other! I know for a fact you´re gonna make it big! You´re gonna make it to Broadway! Live your dreams Rosie don´t you understand that? I´ll be right beside you the whole way. Well I´ll be one phone call away.’’ Mina försök till att få henne gladare verkade ha fungerat eftersom hon nu log generat mot mig.

 

’’Promise?’’ Hennes ögon var glansiga men jag kunde se att hon log ett genuint leende. ’’I promise. Now come on, if we don´t rehearse you´re never going to get spotted by that fancy producer now are you?’’ Jag blinkade och öppnade sovrumsdörren.

 

Träningen gick ganska bra. Jag kan höra att Louis är mer självsäker I sin roll nu och det är jag med. Jag kan fortfarande inte fatta att jag bröt ihop framför honom. Och han fick mig att må bra.
Men längst bak bland tankarna kan jag inte sluta undra över, vad som kommer hända nu tills skolan är slut? Ska vi bara ljuga för alla och lotsas som att vi inte är vänner?

 

Jag menar det är inte som om vi dejtar eller någonting.

 

’’Tomorrow´s the last day.’’ Louis tittade på mig och jag log svagt. Jag bara mumlade ett ’’Yeah’’ som svar. ’’As much as she only caused us hassle, I´m actually going to miss this piece of plastic.’’ Sa Louis med dockan i händerna och ett busigt flin på läpparna. ‘’It certainly managed to get us in trouble.’’ Jag skrattade tillsammans med Louis. Sedan gick jag över till min säng och tog fram lådan med mina barndomsminnen som jag hittade för en vecka sedan.

 

’’Hey, come here and look at this.’’ Jag log mot den stängda lådan och öppnade den när Louis satte sig bredvid mig på golvet. ’’Is that?’’ ’’Yup!’’ Jag skrattade edan vi började gå igenom innehållet. Lou visste precis vad det här var. Han var den som hjälpt mig fylla den över åren. ’’I can´t believe you kept yours all these years.’’ Sa han förvånat. ‘’I was sure you would have thrown it away.’’

 

‘’How could I throw away our memories?!’’ Sa jag och höll upp två kronor som jg och Louis gjotr när vi var fem år. ’’Do you still have yours?’’
’’Of course. That box was the only thing I had left of you.’’ Hans röst tystnade till knappt en viskning medan han strök fingrarna över den slarvigt dekorerade lådan.  Jag tittade upp och mötte hans ögon och ännu en gång kände jag hur vi båda lutade oss in.

 

Gör det inte Rosie.

 

Jag tittade på hans ögon och sedan ner på hans läppar.

 

Nej.

 

Mina läppar var bara någon centimeter från hans och jag kunde känna hand andetag.

 

Sluta nu!

 

Sedan hände det…

---

Vad tycker ni?

Ni har blivit riktigt dåliga på att kommentera! Kom igen nu!

Det är bara 1 kapitel kvar och sedan en Epilog

Hela situationen blev roligare för varje sekund som passerade. Jag vet att Rosie snart kommer explodera på grund utav hur segt det här går. Nästan alla hennes ’vänner’ gör henne galen. Jag lovar att vår popularitet är på väg ned. Men allvarligt talat… jag bryr mig inte. Vad jag bryr mig om är Rosie. Flickan jag brukade mobba och förakta. Men flickan som jag nu tror att jag älskar. Det är dock någonting hon inte ser eller förstår. Hon ser inte hur mycket jag bryr mig om henne. Hur mycket jag vill hålla om henne och kalla henne för min. Men det kan jag inte. Hon är orolig över vad andra tycker även om hon inte borde behöva vara det. Jag vill skrika ut över hela världen att Rosemarie Moore är min flickvän. Jag vet dock att hon känner någonting. Jag kan känna spänningen mellan oss när vi är nära och det är ganska flirtigt om något. Det är bara några människor som är i vägen för oss.

 

’’Oh! I almost forgot! On opening night, a music producer from L.A will be visiting our school and sitting in on our performance! He will be looking for some raw talent and might just scout one of you. So maybe this will drive you to put a little more effort into rehearsal!’’ Skrek Ms. Teasy med ett läskigt leende på läpparna.
Många elever flämtade i publiken men jag stod bara där med ett flin på läpparna. Det här är min chans. Jag kände hur Rosie spände sig bredvid mig och jag försökte hålla hennes hand, hoppades på att få trösta henne men hon drog undan sin hand. Hon gav mig en varningsblick ännu en gång och jag höll upp mina händer i försvar och oskyldighet. Jag vet att Rosie förtjänar det här mer än någon annan. Om någon skulle bli upptäckt och signerad skulle det vara hon. ’’You´re gonna get this.’’ Viskade jag i hennes öra och ännu en gång spände hon sig.

 

Hans varma andedräkt gav mig rysningar ända ner till ryggslutet men jag försökte dölja det. Jag var ärligt talat nervös. En producent från L.A. skulle komma till vår skola. Jag menar, skådespeleri är mitt första val men sången är inte långt efter.

 

Varje gång jag tittade på Lou kunde jag knappt kontrollera mig. På senare tid har han försökt att komma närmare mig och försökt röra mig. Det gjorde mig galen! Folk började märka det också… Jag måste erkänna. Jag vill inte att folk ska tro att jag är svag. Jag vill inte vara tjejen som viker sig för en kille. Jag har hatat honom så länge och nu ser det ut som om jag är en av de där bimborna som inte bryr sig om vem man är med. Jag är inte en av dem. Om Louis vill vara med mig kommer han få kämpa hårt, riktigt hårt.

 

Jag vet att den här repetitionen inte kommer att bli lätt. Louis kommer att göra det så obekvämt som möjligt. Ingen av oss är den romantiska typen men den här låten och musikalen är det, gånger tio! ’’The stage production will be set up later in the month so for today we will be practicing various songs from Grease. Summer nights is first.’’

 

‘’Rosie and Louis. You two were madly in love over the summer but when you came back to school Danny pretended he didn´t even know Sandy. Sandy was devastated and decided to forget about him. She made friends with the Pink Ladies a.k.a. Delilah-‘’ Min kropp spände sig av att bara höra hennes namn. Det var meningen att jag skulle vara arg på henne men jag var mer sårad över det faktum att hon ljög för mig och lotsades att vara min vän. Varför? Hon var den enda jag berättade i förtroende om mig och Louis för. Jag trodde att jag kunde lite på henne men hon har konspirerat mig hela tiden. Helt ärligt så hatar jag många personer som står på den här scenen.

 

’’Now Louis, you start of the song. Let´s get some chemistry going on between you and Rosie. I know you don´t get along ver-‘’ Jag hörde några på scenen fnittra och Ms. Teasy stannade upp i hälften av meningen. Jag vände mig om och såg Delilah och Christina fnittra i hörnet. Jag knöt mina nävar och hindrade mig från att springa dit och kasta ner dem båda från scenen. Det var någonting jag endast kunde drömma om. Jag tittade på Louis och kände hur hjärtat började slå snabbare precis som det gjort varje gång jag tittat på honom sen i fredags kväll. Kvällen vi kysstes. Han ser alltid så naturligt sexig ut. Hur hans morgonfrisyr alltid fungerar för honom och hur hans blågröna ögon glittrar när han är glad. Jag önskar att saker och ting inte var lika komplicerade som dom är.

 

Ibland kan jag inte vänta på att få komma ut ur den här helvetes hålan. Det verkar inte menat att jag ska bli kär. Jag måste få komma iväg från min familj. Jag vet att de flesta inte vill det men hur mycket jag än vill så kan jag bara inte förlåta min pappa för vad han gjorde. Det känns som om min mamma har någon slags bitterhet i hjärtat som hon inte kan släppa. Hon och Valeria verkar ta ut allt på mig. Jag kan inte ta det längre. Om jag blev signerad av det där bolaget skulle allt bli bra. Jag skulle kunna glömma allting. Komma iväg här ifrån och starta upp ett eget liv.

 

’’Rosie? Rosie?!’’
’’Oh…uh sorry miss. I guess I just zoned out.’’ Jag fnittrade lätt men hon såg inte road ut. ‘’Are you ok?’’ Viskade Louis i mitt öra ännu en gång. ‘’Just peachy!’’ Svarade jag sarkastiskt och han himlade lekfullt med ögonen. ‘’Mr. Walters told me that we have to collect Louise after school. Apparently he wants to delete the footage of us.’’ Jag hade helt glömt bort dockan. Jag hade varit så inne i mina tankar att jag glömt bort projektet. Saken som startade det hela.

 

Jag skakade snabbt av mig tankarna och nickade åt vad Louis berättat. ’’Have you gotten anymore texts?’’ Viskade jag osäkert och han frös innan han långsamt skakade på huvudet. ’’None. You?’’ ’’I got one just before the video. It was nothing important though.’’ Jag skakade av mig det även om det sårade mig. ‘’Are you sure?’’ Han såg orolig ut där han stod och tittade in I mina ögon. Jag skakade på huvudet ännu en gång. ‘’Do you have any idea who it is?’’ Frågade han och såg rädd ut. ’’I have a pretty good idea…’’ Sa jag och glodde på Delilah.

 

’’Mr. Tomlinson and Ms. Moore, when you two are quite finished with your daily dose of gossip, I would actually like to try and get some work done.’’ ‘’Sorry miss.’’ Sa vi som två fem åringar som hamnat i trubbel. ’’We´re going to start the music.’’ Sa Ms. Teasy när hon gick fram till det bruna pianot vid sidan av scenen och satte sig ner. ’’Then all of you will sing your parts.’’

 

Jag gjorde mitt bästa för att inte sucka men någon annan gjorde det åt mig. De första tonerna av Summer Nights hördes och jag försökte vara seriös när Louis satte på sig sitt förföriska leende. ’’Summar lovin´ had me a blast.’’ Louis sjöng helt perfekt och stirrade på mig. ‘’Summer lovin´ happened so fast.’’ Det var min tur och jag hade svårt att hålla mig för skratt när Louis kom närmare. ‘’I met a girl, crazy for me!’’ Louis luftjuckade rakt i ansiktet på mig men behöll ett sexigt uttryck i ansiktet, drev mig till vansinne men jag fortsatte sjunga. ’’Met a boy, cute as can be!’’ Jag placerade min hand på hans axel och knuffade iväg honom medan jag blinkade förföriskt. ’’Summer days driftin´ away. To uh-oh those summer nights.’’ Vi sjöng tillsammans och det lät helt fantastiskt.

 

Våra ’grupper’ hade ställt sig i position bakom oss och var redo för deras bitar medan Louis och jag förlorade oss in i sången. Hur töntigt det än låter så tyckte vi att det här var kul.
Delilah hade ett sjukt flin på läpparna när hon sjöng sina bitar och Liam såg ut som om han ville äta upp henne.

 

Har du hatat någon så mycket att allt den gör är kränkande? Det är så jag känner just nu.

 

’’Tell me more, tell me more.’’ Liam, Harry, Niall och Zayn sjöng tillsammans deras bit och jag trodde ärligt talat att jag skulle dö av garv men jag höll det inne. ’’Did you get very far?’’ Och på beställning kom Harry´s luftjuck.

Resten avlåten gick hyfsat bra förutom att jag ville mörda några personer, annars hade jag faktiskt kul.

 

’’Well done! All of you, well done! I´ll see all of you tomorrow for our next rehearsal and we should get some of the other characters in too!’’ Vi klev av scenen på ett led. Jag blev lite paranoid och trodde att Meg skulle knuffa ner mig eller att Delilah skulle slå mig i bakhuvudet.

 

’’Have you spoken to Niall?’’ Frågade jag Louis när vi gick mot matsalen. Jag tycker verkligen inte de ska bråka över någonting som hände för så länge sedan. Jag låter antagligen som en riktig hycklare just nu men jag gillar faktiskt Niall. Han är den minst jobbiga i Louis´ gäng. ’’No. He hasn´t spoken to anyone.’’ Svarade Louis och lät ledsen. ‘’No-one? Why is he taking this so hard? I´m not even close with him.’’ Sa jag helt förvirrad över Niall´s bettende. ‘’It´s not just you Rosie. It´s Meg too. Apparently he really liked her. He was going to ask her to be his girlfriend. He´s always had a hard time trusting people and now I´ve just gone and wrecked that trust he had with me.’’ It´s not your fault Lou.’’ Jag försökte trösta honom även om jag visste att det inte fungerade. ‘’No it is Rosie. I can apologies all I want but I´ve done the damage. There´s no changing what´s did.’’ Han drog ena handen genom sitt rufsiga hår och rufsade till det ännu mer när vi kom fram till matsalen.

 

Ärligt talat så ville jag kyssa honom just då. Jag ville berätta att allt skulle bli bra. Men det kunde jag inte.

 

Jag kände hur vi båda lutade oss mot varandra. Mina andetag var hackiga och åter igen slog hjärtat snabbare. Jag avbröt det dock innan någonting hände. Louis suckade. ’’Shit Rosie, I´m sorry.’’ Ursäktade han sig och drog åter igen handen genom håret. ’’It´s fine.’’ Svarade jag. Tårarna höll på att komma så jag skyndade mig in i matsalen för att möta upp Mackenzie och Jason. Jag torkade snabbt mina ögon för att få bort tecken på att jag varit ledsen när jag såg mina två vänner. Varför måste allting vara så komplicerat?

 

Matsalen var fortfarande inte helt ren. Det fanns några hörn som stank skit och behövdes tvättas. Vi har blivit informerade om att om vi sköter oss kanske vi får slippa vår kvarsittning tidigare om vi blir klara.

 

’’Rosie!’’ Mackenzie log brett när hon såg mig och drog in mig i en björnkram. ’’I haven´t seen you since the carnival! I thought you were dead! I did see that video though… naughty girl, how could you not tell me?!’’ Mackenzie ville inte sluta prata och Jason försökte sluka sin mat med händerna. ’’Oh jeez you saw that?’’ Frågade jag nervöst men kom sedan på att hon går i min klass. ‘’Yeah…’’ ‘’Can we please just find a table? I´m bloody starving!’’ Jason suckade och jag gick mot matdisken för att hämta min lunch.

 

’’Is now a good time?’’ Frågade Harry I mitt töra och jag blev så rädd att jag näsan kastade min bricka på honom. ’’Jesus Harry! You gave me a blooming heart attack!’’ Förklarade jag och tog ett djupt andetag. ’’Sorry.’’ Han skrockade lätt och kliade sig obekvämt i nacken. ‘’Look I know about you and Louis.’’

 

Fan.

 

‘’W-what?’’ Stammade jag nervöst och min lunch skakade i mina händer. ’’I know you two like each-other. It´s obvious and even a blind person could see it!’’ Vart är han på väg med det här? ‘’Which is why… I´m breaking up with you.’’ Hans röst var mjuk och snäll. Han lät inte arg eller ledsen men jag kände mig skyldig, Vem som helst skulle vara överlycklig över att ha Harry Styles som sin pojkvän. Men inte jag. ’’Thank you Harry.’’ Det var knappt en viskning men jag ställde ner brickan på närmaste bord och la armarna om hans hals. Han kramade mig tillbaka efter några sekunder innan han släppte mig. ’’And I know you like Hallie.’’ Jag blinkade åt honom och såg hur han rodnade. ‘’Go after her.’’ Jag log och tittade mot den svarthåriga flickan som stod i hörnet av salen. ‘’Ok, I will.’’ Han flinade och kysste mig i pannan. ‘’Thanks Rosie.’’ Sedan sprang han över till Hallie.

 

Varför kan inte mitt liv vara så enkelt?

---

Det var ett långt kapitel !

Tycks?

Vad hände med alla kommentarer ni som var så duktiga på de...

Kommentera mer den här gången :S

‘’So let me just get this straight. You not only barged into a lesson, cursing at one of the students but you then proceeded to, and I quote ‘Pull her hair and knock her teeth in’. Do you think this is acceptable behavior Rosemarie Moore?’’
Okej, jag hanterade kanske inte den här Delilah situationen så moget. Låt oss bara säga at Delilah ska vara glad att hon inte hamnade på intensiven… Jag var tvungen att bli buren ut ur aulan av både Harry och Louis. Självklart kom Delilah undan med att vara den oskyldiga i det här. Självklart är jag ’The bad boy’.

 

’’Look miss you don´t understand. Delilah lied to me. She did things that a so-called ‘friend’ shouldn´t do. I think she´s been blackmailing me too!’’ Jag gjorde allt jag kunde för att inte låta arg men jag tror inte att jag lyckades. Mrs. Hudson vred sig lite där hon satt, bysten tryckte ihop sig inne i den tighta gråa dressen. Mrs. Hudson är absolut ingen supermodell… Hennes gråa hår är alltid uppsatt i en stram bulle och hon har en vårta på ena kinden. Den är omöjlig att missa och när jag var yngre hamnade jag alltid i trubbel för att jag stirrat på den. Vilken trettonåring skulle inte stirra på en hårig vårta? Den är GIGANTISK! Jag ville bara ta bort den från hennes kind och stampa på den tills den gick sönder.

 

Okej det där var helt utanför ämnet…

 

’’That is no excuse of dislocating a fellow students shoulder! Your social life should never interfere with your school work. And that is not the only reason you´re here is it?’’ Hon kämpade för att inte höja rösten när hon kom fram till den delen av samtalet jag var mest rädd för. Obekvämt vred jag mig i trästolen och drog en hand genom mitt toviga röda hår. ’’No.’’ Svarade jag envist, korsade armarna och sjönk längre ner i stolen. ’’Excuse me?!’’
’’No miss!’’ Svarade jag lite högre den här gången och betonade ordet ’miss’. ’’You and Mr. Tomlinson have been causing a lot of trouble since you have been partnered together! First there was the fact the canteen was destroyed. Then I have heard about you two misbehaving during classes and now I hear that you and Mr. Tomlinson have been having sexual relations together.’’

 

Herre gud. Kan jag inte bara få gå och gräva ner mig just nu? Snälla gud hjälp mig ur det här.

 

’’You cursed at a teacher and now one of our students is at the nurses office because of you. I just don´t know what I´m going to do with you Ms. Moore. You were never this wild.’’ Jag kliade mig obekvämt i nacken och väntade på mitt straff. ‘’So do I have another months detention or something?’’ Frågade jag tveksamt och förväntade mig det vanliga. ’’You´re not going to be punished Rosie. I don´t believe you´re a bad kid. I just believe you´re making the wrong decisions at the moment, but one more wrong turn and your role in the school musical will be taken away. Do you hear me?’’ Jag nickade. ‘’So you’re just going to let me leave?’’ Min röst hade mjuknat men jag var väldigt förvirrad. ‘’Just try to get along with the other students Ms. Moore.’’ Hon log svagt och visade sedan att jag skulle gå.

 

Wow. Mrs. Hudson kanske inte hatar mig ändå… Jag tror bara inte hon fattar att alla är ute efter mig. Jag kan inte lite på någon längre. Det sista jag vill är att behöva bli paranoid över det här.

 

Jag gick ut från rektorns kontor, fortfarande chockad över vad hon sagt. Det var fortfarande en halvtimme kvar av dramalektionen så jag bestämde mig för att gå tillbaka till aulan där jag antagligen kommer få några blickar från eleverna.

 

När jag öppnade dörren till aulan vände sig alla om, inkluderat Delilah som kommit undan det här hur enkelt som helst. Hon såg helt oskyldig ut som att hon inte ens kunde göra en fluga förnär och Liam hade sin arm runt om henne. Han glodde på mig innan han vände sig om.
Även om jag inte vill att Liam ska hata mig så ångrar jag ingenting. Hon är den som förstör allting just nu och jag bryr mig inte om jag ska bryta en arm på henne för att få henne att sluta.

 

’’Now that Rosie has decided to join us, let´s continue with our preparation!’’ Pep Ms. Teasy och klappade glatt sina händer. Jag suckade och gick mot en plats så långt ifrån Delilah det gick. Ett eko av viskningar ven genom hela aulan och jag satte mig obekvämt ner bredvid Harry. ’’We need to talk.’’ Viskade han. Jag svalde tyst och funderade över vad det kunde vara som han ville prata med mig
om. ’’Anyway we have now held auditions for all places in the school musical! Grease! We have also assigned understudies to each of the main roles, one of which is a new student at our school.’’

 

Oh nej.

 

‘’Can we please welcome Meaghan Banks who will be the understudy for Rosie Moore. Meaghan will take over Rosie´s place is she is sick, injured or simply unable to perform.’’ Förklarade Ms. Teasy och jag förstod att jag aldrig skulle kunna klara av det här.
Meg ställde sig upp och log mot alla innan hon satte sig ner igen. Jag ville kräkas. Hon kommer mörda mig… och sedan kommer hon begrava min kropp i bergen.

 

Jag tittade mot Louis som hade svårt att hålla sig för garv och jag skakade på huvudet.
Det här inte kul!

 

’’Why are you laughing?!’’ viskade jag hårt, det var lite pinsamt eftersom vi var tvungna att luta oss över både Niall och Harry för att höra vad den andra sa. ’’She´s going to try and kill you!’’ Han hade nu börjat skratta och var vikt dubbelt, ansiktet blev allt rödare.

 

Ser ni? Till och med Louis vet att hon kommer döda mig!

 

’’Nice to know I have your support!’’ Han skrattade ännu mer. ‘’It´s not funny!’’
’’Rosie and Louis! Be quiet!’’ Det fick alla att stirra på oss ännu en gång. Direkt sträckte vi på oss men vi kunde inte sluta fnittra. ’’So today we will be starting rehearsals! There is six weeks until opening night so all preparation must be done by then. Rosie and Louis. We need you on stage now please.’’

 

Oh hjälp mig.

 

Tveksamt ställde jag mig upp och gick tillsammans upp på scenen med Louis som log brett. Han försökte ta min hand men jag drog bort den. ’’Stop it!’’ Viskade jag genom stängda käkar även om jag gärna ville brista ut i garv. När vi äntligen kom fram till scenen var jag inte långt ifrån att börja skratta men jag höll in attacken eftersom Ms. Teasy började prata. ’’In the first scene we will be showing the summer love between Danny and Sandy.’’ Alla I rummet antingen drog efter andan eller började fnittra. Lou och jag stod bara där klarröda i ansiktena. ’’Come on don´t be shy! I haven´t even told you what to do yet!’’ Grubblade hon och tog upp två manus ur sin väska och gav dem till oss.

 

’’Harry Styles, Liam Payne, Zayn Malik, Niall Horan, Christina Martinez, Meaghan Banks, Delilah Chase and Willow Broks could you all please come up here. As you all know you have been chosen as the Thunder Birds and the Pink Ladies. You will all have a part in the first song which is called Summer Nights.’’ De åtta personer som blivit uppropade hasade sig upp på scenen till mig och Louis medan resten av klassen helt enkelt tittade på.
Niall undvek antagligen Meg och Louis eftersom han försökte vara så långt ifrån dem som möjligt. Meg försökte dock vara så nära Louis som möjligt.

 

Man kunde smaka på spänningen mellan oss nio på scenen. Willow har ingenting med det här att göra och hon tittade på oss med ett förvirrat uttryck.

 

Jag tycker synd om henne. Eller jag tar tillbaka det. Jag är avundsjuk på henne.

 

Den här repetitionen kunde inte sluta bra.

---

Åh den är snart slut :(

Kommentera!

 

‘’Sometimes your ‘Best Friends’ are really enemies in disguise…’’ – Unknown

 

Mr. Walters gjorde det sig bekvämt när filmen startades, vilket fick mig mer nervös. Louis tog min hand under bordet och strök ovansidan med sin tumme. Ingenting hade kunnat få mig må lika bra i just den stunden. Jag slappnade av en liten stund men gick snabbt tillbaka till orolig när Mr. Walters började snabbspola genom bitar som var ointressanta. Han spolade förbi första lektionen och stannade när den kom fram till lunchen och när dockan försvann.

 

Jag fick se någonting ingen av oss vetat om. Från kameran kunde man se att dockan låg på bordet. Det här var precis innan matkriget började. Någon tog upp dockan och kastade iväg den och bröt benet av den i processen. Någon med ask blont hår. Någon med blåa ögon och ett stort flin på läpparna. Någon med namnet Delilah.

 

’’That bitch!’’ Skrek jag med full hals och glömde helt bort att jag var i ett fullsatt klassrum när jag ställde mig upp. ’’Ms. Moore sit down!’’ Röt Mr. Walters och jag löd. Jag kunde känna hur ilskan fyllde min kropp. Jag kände att jag behövde slå någon. Hårt! Synd att Delilah inte läser biologi. Hon ska få när dramakursen börjar.

 

Hur kunde hon? Hon praktiskt taget startade hela matkriget. Hon bröt benet av mitt projekt, antagligen sänkte hon just mitt betyg ännu mer och hon lyckades att ge mig en kvarsittning.

 

Jag satt tyst i ren frustration till filmen blev tyst. Tystnaden kom från när Louise satt i min tomma bil, i väntan på att jag och Louis skulle göra entré. Tystnaden var öronbedövande och det kändes som om jag skulle explodera.
Plötsligt hördes ett ljud från min bildörr och mina ögon var fastklistrade på skärmen. Jag kunde se hur vår lärares och klassens ögon vidgades över bilden av mig och Louis hånglandes i baksätet på min bil.

 

Mitt ansikte övergick till samma färg som mitt hår medan hångelscenen fortsatte. Mr. Walters började mixa med tangentbordet och försökte antagligen stänga av filmen, men ingenting verkade fungera. Han började skrika i frustration och jag gjorde mitt bästa för att inte börja skratta.

 

Den mest pinsammaste händelsen någonsin!

 

Jag tittade på Louis som inte ens tittade på skärmen. Hans huvud var gömt i händerna men jag kunde inte se om han krattade eller inte.
Sedan tittade jag bakom mig och såg hela klassen i chocktillstånd. Självklart var de det. Jag menar de tror alla att jag hatar Louis. Vilket jag gjorde. Men nu är jag inte säker längre.

 

Jag vred tillbaks min blick mot skärmen. Mr. Walters tryckte nu på olika knappar men ingenting fungerade. I den sekunden hade han börjat svära åt skärmen och han drog även i sitt hår. Bildörren öppnades ännu en gång och Delilah´s röst spred sig i våra öron. ’’Louis!’’ Delilah var helt klart full och hon verkade snubbla in i bilen och landa på oss. Hon började dra Louis i armen bort från mig och ut ur bilen.

 

Jag visste inte ens att hon var på den där festen. Hur kunde jag ha missat det? Nu höll jag på att brista. Men jag visste att om jag skulle göra en dålig sak till skulle Mr. Walters få mig avstängd från skolan, så jag försökte kontrollera min ilska medan han tillslut fick bort videon.

 

Han vände sig mot mig och Louis med ren hat i blicken. ’’You two. Up here. Now!’’ Klockan ringde och resten av klassen snubblade ut ur klassrumet, viskandes om mig och Louis. Motvilligt ställde jag mig upp och gick fram till katedern med Louis tätt bakom. På något sätt lyckades Louis hålla sig tyst på vägen till katedern. Men vi vet vid det här laget att Louis aldrig kan vara tyst. Han hostade obekvämt när vi stod framför vår rasande biologilärare. Han blängde först på Louis och sedan på mig.

 

’’Do you two know how much trouble you have both caused me throughout this project? Never in all my years of teaching have I come across two students so disruptive as yourself. You fight all day long, you are both cheeky and sarcastic, you always cause trouble, you both managed to ruin the canteen with a food fight-‘’ Självklart var Louis tvungen att avbryta. ‘’Actually as you might have gathered from the footage shown on screen. Delilah Chase actually started said food fight.’’ Jag kände faktiskt för att smälla till honom i huvudet just här och nu. Han vet verkligen hur han ska få oss i mer trubbel.

 

Mr. Walters stirrade på honom till en början men ignorerade honom sedan och fortsatte med sin lista med saker vi gör som gör honom irriterad. ’’You both constantly answer me back, you managed to make this project a living hell and then you both have the nerve to practically make a sex tape using a camera on a baby doll!’’ I det ögonblicket ville jag gå och dö i en grop. ‘’Mrs. Hudson is going to deal with you two after school. You both need to get your acts in order and leave whatever is going on with you two out of it. This is school not a social playground. Do you hear me?

 

Vi bara nickade innan vi var fria att gå. Jag väntade inte ens på Louis. Istället sprang jag snabbt mot aulan. Jag skulle mörda henne.

 

När jag slog upp dörrarna till aulan vände sig alla mot mig inklusive Delilah. Hon såg så oskyldig ut ändå ville jag möblera om hennes ansikte. Hon såg att jag tittade på henne och hon ställde sig upp. Med full fart hoppade jag på henne.

 

’’You BITCH!’’

---

Det där trodde ni inte ?! Tror ni att Delilah är ~Revenge

 

Det var droppen.

 

‘’I´m done’’ Mumlade jag tyst när de separerades från varandra. Louis fick ögonkontakt med mig och hans blick var fylld av skuld och vemod. Han öppnade munnen, antagligen för att hitta de rätta orden att säga men jag lät honom inte.
Jag kastade den plastiga dockan i marken. Jag hoppades på att den skulle gå sönder i tusen bitar och att den här veckan bara var en slags dröm som jag snart skulle vakna upp ifrån.
Min blick var hård och jag visade ingen smärta när jag stormade ut med Delilah bakom mig.

 

’’Rosie please wait!’’ Hörde jag Louis ropa bakom mig men Delilah stoppade honom. ’’No Louis! You´ve done enough. You´ve caused her enough pain. Just leave her alone.’’ Beordrade Delilah och mötte mig med en tröstande kram. ‘’I know you love him Rosie.’’ Viskade hon i mitt öra. ‘’You´d want to be blind not to see it.’’ Hon fnittrade lätt. ‘’Both you have the exact same personality. You´re both oblivious shits. He´ll come around. Just give him time. You´ve got to play hard to get.’’  Jag lyfte mitt huvud och tittade henne i ögonen. Hon verkade anstränga sig för att inte skratta och det gjorde jag med. Bara Delilah kan få mig att må bättre två sekunder efter att han gjorde det där.

 

’’I didn´t kiss her!’’ Hörde jag Louis skrika bakom oss. Jag vände mig om och såg honom längre ned på gatan helt gråtfärdig. Jag kisade mina ögon i förvirring. Varför skulle han inte kyssa henne? Meg är riktigt vacker. Meg är smart och allt han skulle kunna önska sig.

 

Men hon är inte jag.

 

’’I was comforting her. Rosie her dad is dead.’’ Dem orden högg mig som ett svärd. Hennes pappa är död. Jag trodde min familj var hemsk.

 

Men man behöver inte hångla bara för att trösta någon.

 

’’What?’’ Sa jag när han kommit fram till oss. Jag behövde inte ens titta för att veta att Delilah hade lämnat oss ännu en gång. ’’He was in a car crash. Meg was upset. I gave her a hug and… well she wanted more. I´m so sorry…’’ Jag visste att han talade sanning. När han ljuger undviker han ögonkontakt och börjar blinka onormalt mycket, men nu tittade han rakt in i min själ.

 

Jag ville förlåta honom Jag ville krama honom och kyssa honom precis som Meg gjorde men Delilah´s ord ekade inne i huvudet på mig. ’You´ve got to play hard to get!’ Jag är verkligen trött på att spela svårflörtad…

 

’’I forgive you…’’ Det var första gången jag berättat det för honom. Till och med när han bad om ursäkt på karnevalen sa jag ingenting.
Han drog in mig i en kram vilket jag älskade… medan den varade.
’’I have to tell you something.’’ Sa han och släppte mig. Han såg verkligen orolig ut och jag blev rädd. ‘’I got a text that night. I don´t know who it´s from. I don´t know what they want but they know everything Rosie. It´s like they´ve been stalking us.’’ ‘’What does it say?’’ Jag hade inte helt tagit in vad han nyss sagt tills han tog fram sin telefon och visade mig meddelandet.

 

’’Louis I don´t think I can deal with this anymore.’’ Jag fick panik. Mina andetag blev allt tyngre och skakigare. ’’I don´t think I can handle being bullied again.’’
’’Shh it´s not going to come down to that.’’ Han drog in mig i ännu en kram och strök bort håret från mitt ansikte. ‘’I´ll do what they want. I´ll do whatever they want me to do. You don´t deserve this.’’
Självklart var jag orolig. Om folk såg mig kyssa Louis och visste vad han hade gjort mot mig skulle allt bli som förut. Folk skulle kalla mig desperat, en förlorare, de skulle tro att jag var svag. Jag är allt förutom svag!

 

Plötsligt pep Louis´ telefon till som en signal på att han fått ett nytt sms. Mitt hjärta stannade när han öppnade det.

 

*Well well well. Look who actually cares about Rosie? It wasn´t too long ago when you would bully her day after day. You don´t get off that easily Lou. Anyway it´s time for some fun. I´ve given you enough time to think about it. You know the consequences. Either you do what I say or everyone finds out about you and Rosie. Simple.

 

First challenge. I´m sure you´re going to love this one Rosie. The video. We all know It exists. What you have to do is easy. Just make Zayn take the virus off. Volunteer your video on Monday. Embarrass yourself. I´ll be watching.

 

~Revenge

 

‘’You don´t have to do this if you don´t want to. I´ll stand by you no matter what.’’ Berättade jag ärligt. Självklart ville jag inte att videon skulle komma ut men jag ville inte heller ha allt det här traumatiserade. ’’We were drunk. We don´t remember anything. For all we know we might not have done anything. I´m calling Zayn.’’

 

*MONDAY MORNING*

 

På något konstigt sätt slutade inte Louise att fungera. Jag kastade henne ganska hårt i marken. Inget tvivel om att jag kommer bli underkänd.

 

Jag kunde inte ha varit mer nervös när jag gick in i byggnaden. Det kändes som att alla stirrade på mig även om de antagligen inte gav mig någon uppmärksamhet alls. Vem det nu var verkar inte berättat det för någon. Han eller hon måste veta om att Louis har pratat med Zayn om videon. Hur mycket jag än fruktade biologi lektionen fruktade jag ett till sms mer.

 

Jag pratade inte med någon när jag gick in i klassrummet. Klockan hade inte ringt ännu men jag var inte på humör för att små prata. Jag var rädd för att stöta ihop med Louis för då var jag tvungen att prata med honom, Harry för att jag inte ville ljuga för honom, Niall för att jag skulle vara tvungen att genomlida skulden, Hallie för att jag skulle vara tvungen att lyssna på henne när hon skryter om Lou. Vem jag än skulle prata med skulle få mig att vilja gå och dö i en grop. Så jag bestämde mig för att inte prata med någon.
Jag satte mig i det tomma klassrummet och gosade in mig i min marinblå jumper för att få värme. Jag vilade mitt huvud i mina händer och stirrade på väggen ända tills min telefon vibrerade.

 

*Don´t forget. I´m watching. Don´t pull any funny business. Make sure that video gets played or your sad story gets told to the whole school. Your family troubles will go straight back to square one. You´ll be the unpopular girl who was always on her own. No friends no-one to talk to. Just a broken heart and a stolen best friend.

 

~Revenge.

 

Jag kände hur mina ögon fylldes med tårar som jag vägrade låta falla. Hur vågar de blanda in min familj i det här?! Det spelar ingen roll vad min pappa gjorde, min mamma förtjänade inte att bli inblandad i det här!

 

Jag knöt min näve med ilskan som började fylla min kropp. Tillslut ringde skolklockan och klassen började fylla salen. Louis satte sig bredvid mig och placerade sin hand över min under bordet. Jag kände en stöt när vi rörde vid varandra och jag ville aldrig släppa. Vi kanske inte kan vara vänner öppet men kanske i hemlighet. Efter lektion ska jag berätta för honom om meddelandet jag fick han kanske också fått ett.

 

’’Now class! Because last week we weren´t able to get any videos played we are going to try again this week! So first up is…’’ Mr. Walters blev snart avbryten av Louis. ‘’Uhm sir…’’ Vräkte han skeptiskt ur sig. Mr. Walters höjde förvirrat ett ögonbryn men lät honom fortsätta. ’’I´d like to volunteer mine and Rosie´s video to be played.’’ Hela klassen började fnittra och det verkade som att de hade svårt att hålla inne skrattet som hotade att komma ut. Jag hörde några ’This is going to be good.’ och ’This should be funny!’ Jag himlade med ögonen åt de arroganta personerna I vår klass och sjönk ner I min stol, förberedd för det värsta.

 

’’Ok then Mr. Tomlinson. Please hand up your project.’’ Louis ställde sig osäkert upp och tog upp dockan från bordet. Klassen brast ut i skratt över synen av Louise. Ärligt talat ville jag slå dem allihop på käften. Mr. Walters såg chockad och rädd ut. Han praktiskt taget tog dockan ur Louis händer i avsky och placerade den på sin kateder. ’’I´ll be speaking to the both of you after class. The condition of this doll is a disgrace.’’ Han skällde på oss med en sträng röst och klassen drog efter andan.

 

Tyvärr var dockan i tillräckligt bra tillstånd för att koppla upp sig till vår magisters dator. På skärmen laddade filmen och det var äntligen dags att få se vad jag fruktat i över en veckas tid…

 

---

Vem tror ni ~Revenge är ?

 

Så fort jag fått meddelandet hittade jag på en ursäkt för att gå hem.
För en gång skull spenderade jag min fredagskväll ensam. Jag gick inte ut och festade eller gjorde någonting olagligt med mina polare. Jag satt rädd inne på mitt rum och kunde inte sova. Jag spenderade hela natten på att fundera över två saker.
Rosie och meddelandet…
Hon har inte lämnat mina tankar en enda gång. Även om den inte varade så länge var det den bästa kyssen i mitt liv. Kanske är hon inte redo att erkänna det ännu men jag vet att hon också kände någonting. Men som vanligt när någonting bra händer mig måste någon komma och förstöra det.

 

Rosie hade Louise den här morgonen så jag var fri att göra precis vad ville. Vilket betyder att Starbucks är definitivt nummer ett på listan.
Jag drog mig själv upp ur sängen där jag spenderat största delen av natten till att gå över mina tankar och lunkade in i badrummet för att duscha.
Efter att jag klätt på mig tog jag telefonen och gick ner för trapporna där mina fyra systrar gjorde så mycket oväsen de kunde.

 

’’Louis!’’ Tvillingarna Daisy och Phoebe tog tag i varsitt av mina ben och klamrade sig fast. Jag skrattade lätt när jag försökte bära båda deras vikt till köket. ’’Good morning girls.’’ Jag log svagt och kom äntligen fram till köket där min mamma lagade frukost, Lottie höll på med sin telefon och Fizz tittade på något program på Tv:n.
’’Morning Lou.’’ Min mamma pussade mig på kinden när jag stod bredvid henne och tittade på vad vi skulle få till frukost.
Vad? Vad som än händer kommer jag alltid vara mammas pojke!

 

Jag bestämde mig för att skippa äggröran och berättade för mamma att jag skulle till Starbucks. Jag spenderar verkligen inte tillräckligt med tid hemma med dem…
Jag kramade mina systrar hej då och gick mot dörren. Det är bara en tio minuters promenad så jag bestämde mig för att jag kunde behöva träningen.
Den kalla oktober vinden träffade mig som och tegelsten och jag begravde huvudet i halsduken för att försöka spara lite värme.

 

Jag svarade aldrig på meddelandet jag fick. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag menar jag kunde inte bara ’Ah yeah that´s fine, I´ll do whatever you want, sure what´s better than a nice bit of blackmail?’ Jag menar jag vet inte ens vem det är! Jag kan känna den här personen eller inte.

 

Jag skakade av mig tankarna när jag kom framtill caféet. Lukten av kaffe bönor vällde över mig och den varma luften fick min insida att värmas upp. Jag ställde mig i kön och tittade runt på de alla olika människorna. En affärskvinna, en mamma, en kille med en laptop…
’’Louis?’’ Jag skulle kunna känna igen den där rösten när som helst men det var inte precis den jag ville höra. Jag vände huvudet med ett fejkat leende redan liggande på läpparna, förbered på en obekväm konversation. ’’Meg.’’ Svarade jag mellan sammanbitet, ’’Fancy seeing you here!’’ Hon log brett och betedde sig som om ingenting hade hänt. Vad är hennes problem? ’’Yeah what a funny place to run into someone… Starbucks…’’ Jag försökte mitt allra bästa för att inte låta sarkastisk men jag tror inte att jag lyckades. Jag menar kom igen!
Hon nickade och försökte undvika tystnaden och precis när jag skulle vända mig om talade hon igen. ’’Do you want to sit with me?’’ Frågade hon sött. Jag ville faktiskt höra vad hon hade att säga. Jag har inte sätt flickan på flera år och nu kom hon från ingenstans och förstörde… det måste finnas någon anledning varför.

 

Louis bara försvann igår kväll. Den enda person han berättat för var Harry och det fick mig misstänksam. Var han upprörd över Niall?

 

Jag rycktes bort från mina tankar när Louise började gråta ännu en gång. Jag fick nästan ingen sömn. Jag gick precis efter Louis och somnade i min kostym.  Jag vet dock inte hur många gånger jag vaknade.
Kvällen blev verkligen inte som jag tänkt mig…

 

Jag listade ut att jag skulle mata dockan med flaskor och andra bebis saker… nej jag är inte alltid den smartaste. Jag kom på det när jag såg min mamma komma hem med välling till vår ’nykomling’. Allvarligt talat ser jag inte fram emot att ha en ny bebis i det här huset!
Jag matade Louise en flaska och hon slutade äntligen med sitt gälla skrik och jag fick lite lugn och ro. Jag bestämde mig för att smsa Delilah och fråga om hon ville göra något eftersom hon vad den enda som inte irriterade mig.
* Hey Dee! ;) Wanna hang out today? I need someone to talk to Jx *
Jag skickade snabbt meddelandet och gick till nedervåningen för att äta frukost.

 

Valeria har äntligen åkt till college så jag var fri från att hon skulle irritera mig varje dag men resten av hushållet återstod tyvärr…

 

Jag drog mig själv ned för trapporna med Louise i mina armar, förberedde mig själv för de mentala personer jag kallar för familj. ’’Good morning Rosemarie.’’ Min mamma hälsade på mig med mitt förnamn som vanligt. Hon har aldrig gillat att alla kallar mig Rosie. ‘’Morning.’’ Svarade jag och gick in i köket där Charlie satt och lekte med sin frukost, Leila´s ögon var som vanligt fastklistrade på hennes telefon och Tyler tittade på nyheterna, påklädd för en gång skull. ’’So how was the carnival?’’ Tyler försökte starta en konversation även om hans blick fortfarande var fast på Tv:n. ’’Fine’’ Svarade jag ointressant, Jag skulle knappast berätta för honom att Meg kom, fick Louis att berättade för Niall vad som hänt och sedan kysste jag honom… han skulle inte ha fattat någonting och jag var inte på humör för att förklara. ’’Well you´re full of information this morning,’’ Svarade han och tog en sista klunk av sitt svarta kaffe och lämnade köket efter att han sagt hej då. Jag himlade med ögonen så fort han gått och fixade en kopp te till mig själv. Jag är inte riktigt en kaffe drickare. Jag behöver det inte om jag ska vara ärlig.

 

Allt jag tänkte på var Louis… jag hade så många obesvarade frågor att fråga honom. Jag såg absolut inte fram emot måndag. Jag menar vi har Biologi… den där filmen kan börja fungera när som helst och den har inte lämnat mina tankar. Sen har vi Drama. Det är första genrepet och jag kommer att få reda på vem min inhoppare är. Det betyder också att jag måste göra scener… med Louis. Och sen finns den en chans att Niall har berättat för hela skolan vad som hände med mig. Jag kommer att bli den som alla skrattar åt!

 

’’Rosie will you shut that thing up!’’ Klagade Leila och jag förstod att Louise ännu en gång grät ögonen ur sig. Jag var beredd på att bryta ihop.
Jag tog ett djupt andetag och försökte glömma hur arg jag var, men jag kunde inte hålla den inne längre. '’Do you have any idea how much stress I have been under for the past week?! Do you have any idea how hard it is to deal with being partnered with the guy who ruined you childhood?! Or look after a plastic baby doll that cries all day long! Do you know how confusing my life is right now?!’’ Jag praktiskt taget skrek huset I bitar och Leila tappade hakan i chock och Charlie såg ut som om han skulle börja gråta. ’’I´m sorry…’’ Sa jag snabbt och sprang ut ur köket och upp till mitt rum.

 

Jag slängde på mig kläder och skyndade mig ut ur huset. Som tur var gick Delilah med på att träffa mig på Starbucks annars hade jag vart fast här.
Jag hoppade in i bilen och körde mot caféet. Louise var tyst, tack gode gud, och satt i passagerarsätet. Jag kom till Starbucks på mindre än fem minuter och gick in i den varma affären och lämnade den iskalla luften utanför.

 

’’Look Lou… you have no idea how sorry I am… for everything.’’ Jag visste inte om jag skulle tro på flickan där hon satt framför mig och smuttade på sin latte. Hon stirrade rakt in i mina ögon. Vi satt i hörnet på Starbucks långt bort från alla andra. Jag tog en klunk av mitt heta kaffe och ställde sedan tillbaka koppen på bordet igen. Jag vägrade att titta henne i ögonen. Jag var inte redo för det ännu. Hon gjorde illa Rosie precis lika mycket som jag, om inte mer. ’’Please just hear me out. I was in America. After primary school we moved to California. My dad died Louis.’’ Med det tittade jag direkt upp i hennes ögon. ‘’What?’’ Sa jag chockat och hennes ögon fylldes med tårar. ‘’He was in a car crash. My mum was devastated. We came back to London. I didn´t know you guys go there. I would have never gone. You have to believe me Lou!’’ Bad hon mig med tårar rinnande nedför kinderna. ‘’Don´t cry Meg. I´m so sorry about your dad. Come here´´ Jag gestikulerade åt henne att karma mig och hon svarade direkt med att linda armarna runt min nacke.

 

’’Hey!’’ Hälsade Delilah när jag tog min heta kopp te från disken, ’’Oh hey!’’ Svarade jag och tog en klunk av mitt te. Väldigt kvinnligt jag vet. ’’Do you want anything?’’ Frågade jag när jag hällde socker i min kopp. ‘’Oh no I´m fine. I´ll get something in a minute let´s just sit down.’’ Sa hon och pekade på ett bord på andra sidan av caféet. ‘’Alright then.’’ Vi gick mot bordet och då såg jag dem.

 

Meaghan och Louis.
Kyssandes?

 

---

- Vad tycker ni om Meg?

 

Ledsen att jag inte uppdaterat så bra. Som en kommentar sa så kom livet emellan.

Jag har en ide att jag ska översätta allt på lovet då kanske det bli bättre uppdatering... Den är ju snart slut :(

Förlåt igen för att jag inte uppdaterat. Har haft fullt upp och jag mår piss just nu. Förhoppningsvis kommer det ett kapitel i helgen

 

‘’Missing someone is a part of loving them. If you´re never apart, you´ll never really know how strong your love is.’’ – Unknown

Hans läppar på mina kändes som den mest naturliga saken i världen. Kemin och gnistorna jag kände var överväldigande men jag avbröt det. Jag kunde inte förlåta honom så enkelt.
Jag drog mig ifrån honom och placerade mina händer på hans breda axlar med en bedrövad min i ansiktet. ’’Louis…’’ Viskade jag. Mina ögon var ömma efter allt gråtande och min hals sved men ännu en gång kände jag tårarna välla upp i ögonen.

 

Han såg sårad ut, mest för att jag avbrutit kyssen men också över alla dåliga minnen vi två hade varit tvungna att ta upp under en kväll. Vad jag trodde skulle bli en bra ledig kväll blev till slut den mest förvirrade och känslomässigt jobbigaste dagen i mitt liv.
’’No I´m sorry.’’ Ursäktade han sig där vi stod några centimeter ifrån varandra under pariserhjulet. ‘’I don´t know what came over me.’’ ‘’No Louis… don´t be sorry… I just… I´m not ready yet. You hurt me… I can´t forgive you that easily. Everyone´s going to know now. We have to make this right.’’ Berättade jag, min röst var hes och jag kämpade för att inte snörvla. Han höjde en mjuk hand mot min kind och torkade bort några tårar under mina ögon. Jag log svagt och gjorde samma sak på honom.

 

’’I´ll do whatever I have to to make it up to you Rosie. I promise. I will never hurt you again.’’ Sa han och tittade mig rakt i ögonen. Jag visste att det han sa var sant. Kanske han verkligen bryr sig… alla dessa år har han kanske brytt sig.
’’So what do we do now?’’ Frågade jag honom när jag förstod att vi faktiskt var tvungna att träffa de andra. Niall har antagligen berättat allting för dem vid det här laget.

 

Vad hände med Meg då? Jag ville inte ens tänka på henne… På ett sätt kändes det som en stor tyngd lyfts från mina axlar… hemligheterna jag hållit inne i fem år har äntligen kommit ut… typ.
Jag hade inte mött det värsta ännu. Hela skolan skulle veta om det på måndag… Vad skulle de tro om mig? Uppenbarligen skulle all min populäritet vara borta… de skulle alla tänka på mig som en lögnare… ingen kommer att komma till musikalen…
Miljontals olika tankar flög runt i mitt huvud och jag hade inte ans märkt att jag försvunnit för ett tag tills Louis vevade sina händer framför mitt ansikte.

 

’’Rosie? Love?’’ Han började knäppa med fingrarna och tillslut kom jag tillbaka till verkligheten. ’’’’Sorry I was jut… thinking.’’ Berättade jag sanningsenligt och han skakade på huvudet. ’’Look don´t worry. Everything will be fine.’’ Han har rätt. Det är inte så att vi dejtar eller något…
Han sa bara förlåt.
Och sen kysstes vi… men ingen kommer att få reda på det eller hur?

 

’’Now come on. Let´s go back.’’ Jag tog ett djupt andetag när han sa det. I hemlighet ville jag hålla hans hand som stöd men det är nog ingen bra ide.
Saker och ting var redan riktigt jobbiga…

 

Min andning var skakig när jag såg Hallie och Harry sitta mittemot varandra vid bordet där vi åt. De hade uppenbarligen inte rört sig sen jag gick till kyssbåset och det var över en timme sedan.
Jag kände Louis´ hand mot min. Det kändes så bra men hur mycket jag än ville hålla fast i den var jag tvungen att ta bort min hand. Jag torkade mig under ögonen en sista gång och försökte få bort alla spår från oönskade panda ögon men jag visste att jag bara slösade krafter.

 

Det är i alla fall Halloween, eller hur?

 

’’Hey!’’ Hälsade Hallie glatt på oss efter att hon dragit sig bort från uppmärksamheten från Harry. Hon ställde sig direkt upp och smällde sina läppar på Louis´.

 

Jag kunde inte neka det längre. Självklart var jag avundsjuk! Känslorna jag känt de senaste veckorna har varit avundsjuka! Jag har förnekat det fullständigt. Jag ville strypa Hallie eftersom jag visste att hon bara utnyttjade Louis, men då skulle jag vara tvungen att förklara och allting skulle bli till en enda röra… som vanligt.

 

Plötsligt stod Harry vid min sida och kysste min panna ömt. ’’Have you been crying?’’ Frågade han mjukt och tittade in i mina ögon.
Jag kan inte säga att jag inte gillar Harry. Han bryr sig om mig… det gör han verkligen. Jag ser honom bara inte på det sättet.

 

Jag log svagt och skakade på huvudet. ’’No. I´m fine Harry.’’ Jag log osäkert ännu en gång och han nickade innan han vände sig mot Niall som var på väg mot bordet.

 

Här kommer det…

 

’’Louis what happened to your mouth?’’ Frågade Hallie i chock och började gnugga hörnet av Louis´ mun energiskt. Det kommer verkligen inte att hjälpa… ’’It´s nothing Hallie.´´ All Louis´ koncentration låg på den irländska blonda killen som kom emot oss. Hans uttryck var svart och jag kunde inte se om han var arg eller bara ledsen. Han var dock inte med Meg och det var jag tacksam för.

 

’’You okay mate?’’ Frågade Harry oroligt men Niall förblev tyst. Han drog argt ut stolen från stålbordet och dunsade ner på den, han undvek ögonkontakt med mig och Louis. ’’Fine.’’ Svarade Niall snabbt innan han klunkade i sig den halvtomma colaburken.

 

Varför sa han ingenting? Varför hade han inte exploderat och berättat allt redan? Varför gjorde han så här?
Louis tittade på mig med en förvirrad min och jag ryckte enkelt på axlarna. Ingen av oss visste vad vi skulle göra.

 

’’Niall can I talk to you for a minute?’’ Frågade jag honom och han mötte äntligen min blick, han såg så ledsen ut. Som om han kunde känna smärtan jag kände. ’’Ok.’’ Svarade han och ställde sig upp. Jag ignorerade Louis´ blickar och gick över till sockarvaddsståndet med Niall.
’’Why aren´t you sayin anything?’’ Frågade jag mjukt och han ryckte på axlarna. ’’I just… you don´t deserve it. You´ve been hurt for so long. I don´t think you deserve to go through any more pain of humiliation. Louis however deserves all of it. I don´t think I can forgive him for that.’’ Jag lyssnade intensivt på varje ord han sa och jag kunde inte hjälpa att jag log. ‘’Thank you Niall.’’ Viskade jag och la armarna om honom i en hård kram. Han kramade mig tillbaka lika hårt och log. ‘’Just try not to get hurt.’’ Han blinkade mot mig innan han gick.

 

Till och med han vet hur det känns…
Jag stod där för mig själv i några minuter och bara tänkte. Jag hade knappt varit själv en enda minut på hela dagen. Jag hade inte haft en chans att tänka igenom saker.
Då slog det mig.
Jag kysste Louis. Jag kysste killen jag retat dag ut och dag in i flera år. Saker och ting har verkligen förändrats.

 

Precis när jag tänkte den tanken såg jag Christina smyga genom havet av människor. Hon hade ett slugt leende på läpparna och hon tittade på mig i en hundradelssekund innan hon vände sig om.
Det är en till sak, hon har förändrats. Christina har knappt besvärat mig sedan projektet startade. Någonting är verkligen på gång där…

 

Jag var väldigt förvirrad över Niall… först slår han mig i ansiktet sedan berättar han inte för någon om vad jag gjort? Jag vet inte vad hans problem är?

 

Hallie har varit på mig ända sedan jag kom tillbaka. Hon är allvarligt talat den klängigaste tjejen någonsin! Hela tiden när jag försökt starta en konversation med Harry börjar hon kyssa och gnida sig mot mig.
En annan sak jag inte kan förstå är att jag har varit här i två timmar och jag har inte åkt en enda berg o dal bana! Jag har en känsla av att jag inte kommer få göra det hellre…
Vilken härlig kväll det har varit! Notera sarkasmen. Nu har det blivit ännu bättre… åter igen mer sarkasm.

 

Min telefon vibrerade inuti min tighta stålmannen kostym för att berätta att jag fått ett sms. Jag tog fram telefonen ivrigt för att läsa meddelandet. Jag låste upp telefonen och läste tyst för mig själv.

 

*Niall may have let you off easy but he didn´t do it for you. He´s never going to forgive you and neither will Rosie. You can´t keep that little secret of yours locked up forever. Unless you do exactly as I say I will send out this picture and your secret to the whole school. They´ll know everything Louis. Be careful…*

 

Med meddelandet fanns en bild på mig och Rosie från tidigare idag… kyssandes.

 

Vem det här än är vet den allt… det är som om den förföljer mig…

---

Äntligen får ni ett kapitel...

ps. Om ni undrar varför det tagit så lång tid kan ni läsa inlägget här under!

Tyvärr kommer det inga kapitel den här veckan. Det stör mig lika mycket som det stör mig! Jag för mycket annat att göra. Jag har 4 inträdesprov till gymnasiet, ett slutarbete i SO och ett Tyska förhör. Hoppas ni förstår! Det kommer antagligen ett kapitel i helgen...

Louis tittade ursäktande på mig och jag visste precis vad han skulle göra. Allting jag försökt förtränga de senaste fem åren skulle komma tillbaka och bita mig. Allt som generade mig så mycket och fick folk att lämna mig, allt som förstörde mina år i grundskolan. Allt som fick mig att hata en av mina bästa vänner.

 

Jag tittade på Meaghan och såg ett flin på hennes läppar men hon såg också… ledsen ut? Jag vände min blick från henne mot Niall, som inte kunde bli mer förvirrad. Det skulle jag också vart om jag var i hans skor.
’’Niall… before the project… before school… before everything. Rosie and I used to be best friends.’’ Louis röst var knappt en viskning och han kunde inte möta Niall´s blick vilken hade gått från förvirrad till ren chock. Innan Louis ens hade börjat berätta kunde jag känna klumpen i halsen och hur ögonen fylldes med tårar.

 

Han och Meg… de förstörde allt.

 

Niall sa ingenting utan nickade för att visa att Louis skulle fortsätta. ’’We were friends for as long as I can remember. We were inseparable. Then we started school…’ Louis pausade. Allt förändrades när vi började skolan. ‘’I became friends with Meg an a few other kids in school. Rosie didn´t as much… I was selfish. I abandoned her. I abandoned her when she needed me most.’’ Det här är delen som gör mest ont. Jag lät en ensam tår falla från ögat.
’’Her dad… he cheated. He cheated on her mum and Rosie didn´t take it well. She put on weight, she had glasses, braces and people started to bully her. I was the only one that knew what was going on… I didn´t help her. Meg made it worse…’’ Flinet på Meg´s läppar var borta för länge sedan och hade nu ersätts av ånger och skuld… Niall såg ut att blivit tagen av allt eftersom han inte sagt ett ord.

 

Jag var tio år gammal när allt hände. Jag hade glasögon, tandställning och jag var fet. Min pappa var otrogen men min mamma lät honom stanna. Jag kunde knappt titta honom i ögonen och verkligen inte bo med honom. Han mutade mig med kläder och dyra presenter.
Det var därför när Louis´ mamma och pappa skiljde sig som jag retade honom så mycket. Jag lät honom aldrig glömma det. Men det förändrar ingenting. Louis stod inte upp för mig.
Han stannade med Meg.

 

’’Meg and I… we encouraged everyone. We only made it worse. Rosie stopped talking to everyone. She stopped eating She cut herself off from everyone and she would ditch school. Anything to stay away from us…’’ Louis röst blev svagare och svagare och jag kunde se tårar i hans ögon. De var glansiga och jag visste att hans syn var suddig. ’’I was a bully. It wasn´t enough for me that I made her lose all her friends… made her stop talking. I just kept at it. I teased her every day. She was ten years old!’’ Louis fylldes med ilska och frustration. Jag förstod att det var första gången han faktiskt pratade om det här när hans händer knöts hårdare och hårdare vilket gjorde hans knogar vita.
Meaghan sprang plötsligt ut ur båset med huvudet i händerna, antagligen förstod hon äntligen hur mycket smärta hon utsatt mig för. Louis märkte ingenting eftersom hans blick var fortfarande fast i marken. ’’She left school… the last thing she told me was that she never wanted to see me again. That she never wanted to know me. It hurt but I deserved it. When we both realized we were in the same high school… we simply pretended to not even know we existed…’’ Jag färgade mitt hår, fixade linser, min tandställning var borta och för ett tag hade jag anorexia…

 

Tårarna rann fritt ner för mina kinder och jag orkade inte längre. Jag sprang ut ur båset och in i folkmassan utanför.

 

Hur kunde jag göra så mot henne? Hon var en så söt tjej… jag förändrade henne. Hon blev bitter… hon gick ner i vikt… Hon var inte samma Rosie längre…

 

Jag tittade upp efter att jag berättat klart och såg att Rosie hade lämnat oss… Jag förtjänade det… allt.

 

Jag kunde se ilskan Niall kände och jag visste precis vad som skulle hända. Han höjde sin knytnäve och jag kände omedelbart värken på högra sidan av min käke. Han slog mig.
Jag höjde handen till ansiktet och torkade bort blodet från min mun. Jag rös av smärtan och tittade upp på den arga blonda killen framför mig. Hans vanliga leende var ersatt med en blick av ren avsky. ’’How could you Lou…’’ Hans röst mjuknade en aning men han lät fortfarande besviken.
Han vände sig om och lämnade mig själv kvar i båset där jag skulle få en kyss av flickan jag älskar.

 

Jag fortsatte att spring tills jag krockade med någon.
Delilah.
Jag behövde verkligen henne.

 

’’’Rosie? What´s Happened?!’’ Sa hon och syftade på att jag grät. Jag tog korta, skarpa andetag för att försöka få tillbaka min normala andning. ’’He… he told Niall… Meg is back.’’ Stammade jag fram. Delilah torkade mina kinder försiktigt och drog in mig i en kram. ’’Ssh.’’ Viskade hon och drog mig tightare in i hennes tröstade famn. Delilah har varit som en syster för mig. Hon har alltid varit där för mig. Till skillnad från Mackenzie vissa gånger. Hon och Hallie kan vara väldigt själviska ibland… men jag kan nog inte klaga. ’’He´s not worth your tears Rosie… neither is she…’’ Lugnade hon mig men jag trodde inte på ett ord av vad hon sa. Louis är värd mina tårar. Louis betydde så mycket för mig för att bara glömma bort honom. Louis betyder så mycket för mig för att bara glömma bort honom.

 

’’Rosie!’’ Skrek en bekant röst bakom mig och jag vände mig om och såg en stålmannen dräkt kämpa sig genom folkhavet. Hans ögon var fortfarande röda av allt gråtande men han såg mer bestämd ut att få mig nu än någonsin. Delilah gick iväg utan att jag märkte det när Louis kom fram till mig.

 

Jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag kan inte bara smälta så där…

 

’’Rosie… I´m so sorry. Sorry for everything. I´m sorry for treating you like shit all those years. For forgetting about you and choosing someone over you. You mean everything to me and nothing and no-one can ever change that. You will always be that toothless five year old brunette from our first day of school to me…’’ Tårarna ran mer och mer efter varje ord han yttrade. ‘’I´m sorry,’’ Viskade han en sista gång.

 

Allting runt om kring oss blev suddigt och det kändes som att vi var de ända människorna på jorden. Ljuden från karnevalen hade försvunnit och jag var förlorad i Louis´ blå ögon.

 

Innan jag hann registrera vad som hände kolliderade Louis sina grova men ändå mjuka läppar på mina…

---

Aww, Det här är ett så fint kapitel!

Vad tror ni kommer att hända nu?