‘’He just pays no attention to me anymore. I feel like I´m not good enough for him you know?’’ Jag himlade med ögonen för tusende gången genom det här telefonsamtalet och Mackenzie fortsatte att babbla på om hur hon och Zayn saka gled ifrån varandra.
Hon tror allvarligt talat att hon har det jobbigt. Jag då? Hon har åtminstone en pojkvän. Det här är den längsta tiden jag vart singel och det har bara gått en vecka! ’’Look Mackenzie, of course you´re good enough for him! If anything you´re too good for him! He just need some time to see that, and if he can´t the-‘’ Jag stannade mitt i meningen av att min telefon började vibrera mot mitt öra. ‘’Oh I got to go Mickey, good luck with Zayn anyway.’’ Jag la på innan hon hann svara och svarade på det andra okända samtalet.

De senaste dagarna har jag fått många nummerlösa meddelanden från ~Revenge men jag vägrar att titta på dem. Plus att det är sista dagen med projektet imorgon. Om man bortser från det att vi kommer bli underkända, så skulle ingenting ha hänt om det inte vore för den plastiga dockan. Nu har allt förändrats. Det har gått två veckor. Två helvetes veckor och ändå ångrar jag ingenting. Det är tråkigt att jag efter det här antagligen går tillbaka till mitt gamla jag. Jag kommer självklart fortfarande jobba med Louis i musikalen, men det är allt. Ingenting mer. Ingenting som håller oss ihop längre!

Jag kom tillbaka till verkligheten efter att jag kommit på att jag redan tryckt på svara. ’’Rosie?’’ Louis röst ekade genom telefonen. ’’Sorry, Louis is that you?’’ Frågade jag, lät antagligen förvånad över hur han fått mitt nummer och över andledningen till att han ringde. ’’Yeah, so I was wondering, we should probably run through our lines tonight or something. You know just to get them right. I mean the show is in a couple of weeks and that producer will be there. It has to be perfect.’’ Han lät så nervös på andra sidan linjen och jag kunde inte hjälpa det faktum att jag log. ‘’Sure, why don´t you come over to mine?’’ Frågade jag honom och bet mig i underläppen, i hemlighet hoppades jag på att han skulle svara ja. ‘’Great, I´ll be over in like ten minutes!’’ Jag kunde nästan känna hur han log.

Jag la på och kastade mig på sängen och stirrade på Louise som låg bredvid mig. Hon har verkligen varit snäll på sistone. Hon tar numra raster mellan gråtpassen och håller mig inte uppe på nätterna men hon irriterar mig väldigt mycket under skoltiden. ’’Do you know how much trouble you´ve caused me?’’ Frågade jag dockan även om jag visste att jag inte kunde få något svar. Jag kom på att det fanns en liten kamera i dockans öga och jag slog mig själv i pannan. Allvarligt jag har ingen lycka alls när det gäller gömda videokameror
På tal om det. Mr. Walters lyckades radera filmen och gav mig och Louis en varning precis som Mrs. Hudson gjorde. Vi kom undan väldigt enkelt måste jag säga.

Jag bara låg där i vad som kändes som en evighet och funderade över om jag skulle byta kläder eller inte. Innan jag visste ordet av det, hörde jag dörrklockan ringa.
Jag fick panik då jag kom på att jag inte berättade för mamma att Louis skulle komma. Sanningen är, min mamma har inte sett honom sedan vi var tolv. Hon vet inte om att vi gör projektet ihop och hon vet definitivt inte att han är på väg hit. Hon kommer flippa.

Snabbt som ljuset hoppade jag ner från sängen och sprang mot min dörr så fort jag kunde. Jag visste att jag var för sen när jag hörde ytterdörren öppnas.

 Jag var tvungen att hindra mig från att göra en seger dans när Rosie bestämde sig för att jag fick komma över. Ärligt talat rodde jag inte att hon skulle gå med på det.

Jag parkerade på hennes uppfart med ett flin från ena örat till det andra även om jag skakade på grund utav nerverna. Jag har besökt hennes hus ett antal gånger över de senaste två veckorna men jag har inte vart på insidan på flera år. Jag stängde minbildörr och gick fram till ytterdörren innan jag lätt tryckte på ringklockan och väntade på svar. Obekvämt stod jag framför den stora dörren och gungade fram och tillbaka när jag äntligen hörde rörelse från andra sidan.

’’Louis? Is that you? Louis Tomlinson?’’ Han jag kände igen som Rosie´s mamma stod framför mig, uppenbarligen höggravid. Jag kunde inte såga om hon var glad över att se mig eller inte. Jag bara log svagt och hoppades på att den här obekväma situationen snart skulle vara över och att hon skulle släppa in mig. ’’Uh… yeah it´s me. How are you Mrs. Moore?’’ Jag hostade några gånger och försökte låta trevlig men självklart misslyckades jag. ’’I´m fine. Uhm… why don´t you come in?’’ Hon flyttade på sig åt sidan och tillät mig att kliva in i deras massiva hem jag kommer ihåg från att jag var liten. Rosie´s mamma såg riktigt chockad ut. Det hade jag också varit. Hon vet vad jag gjorde mot Rosie och hon vill antagligen inte att jag ska vara i närheten av hennes dotter. Hennes pappa är en annan historia… ’’If you don´t mind me asking Louis, why are you he-’’

‘’Louis! Mother!’’ Jag tittade mot trappan och såg Rosie komma ner för den i full fart. Men självklart, Rosie är inte den mest graciösa person som finns, ramlade hon ned för de sista trappstegen. ’’Jeez Rosie are you ok?’’ Frågade jag oroligt medan jag hjälpte henne upp. Hon log lätt mot mig innan hon tittade på sin förvirrade mamma. Efter det blev allt väldigt obekvämt.

’’Ok mum, I know you´re probably confused. Truth is. Louis and I are working on a project together. We have been for the past two weeks. I guess you could say we´re sort of… getting along.’’ Rosie log obekvämt och vi väntade på hennes mammas reaction. ‘’No wonder you´ve been acting so weird young lady.’’ Hon korsade sina armar över bröstet och rynkade pannan. ‘’Honestly it´s a relief, I thought you were pregnant or something.’’ Hon började skratta som om det var världens roligaste sak. ’’Well, I´m happy you two have fanially decided to make up.’’ Jag kunde se hur tårar formades i hennes mammas ögon och hon torkade snabbt bort dem. ’’It´s just like old times aye? I´m sorry, excuse me. Pregnancy hormones!’’ Hon skrattade medan hon vände sig om och gick in I köket.

’’I´m sorry… about her.’’ Rosie skrattade lätt, kliade sig i nacken och vände sig mot trappan. ’’You still know where my room is?’’ Hon flinade mot mig och jag nickade. ‘’It´s fine. If my mum knew she´d probably make even more of a fuss! And how could I forget where our castle is?’’ Jag började skratta när jag tänkte på alla minnen vi delade i hennes gigantiska rum. ’’Oh god yeah! King Louis and Queen Rosie! Inseparable rulers of Rolou kingdom!’’ Hon skrattade så mycket att hon vek sig dubbelt och hennes ansikte fick samma färg som hennes hår.

Ibland saknar jag hennes bruna hår. Hon färgade det efter att vi slutade prata. Självklart ville hon förändras. Hon ville vara annorlunda och inte se ut som den gamla Rosie, men hon kanske kommer tillbaka.

’’I miss then…’’ Jag stannade när vi kom fram till hennes dörr. Hon stannade också och tittade på mig, jag såg tårarna som bildades i hennes ögon. Mitt hjärta sjönk när jag såg hur ledsen hon var. ’’Hey, don´t cry! The last thing we need is for a beautiful girl like you to cry about memories that can be recreated. Mjukt strök jag hennes kind med min tumme och tittade in i hennes blodsprängda ögon som jag fortfarande tyckte var underbara. ’’We can do all those things again. Everything is going to be ok. High school is over soon. We have the rest of our lives to be together.’’ Jag log svagt men hon skakade huvudet ut ur mitt grepp. ’’You don´t understand Lou. Once we leave high school, that´s it. It´s over. We´re both gonna lead separate lives. We both want different things and I just don´t think I´m going to be able to handle it. I´m gonna lose my best friend again.’’ Hennes röst sänktes till en viskning och hon tittade ner i marken. Jag lyfte upp hennes haka så att hon tittade in I mina ögon. ’’You listen to me Rosemarie Moore! No matter what happens, we can always take time to see each other! I know for a fact you´re gonna make it big! You´re gonna make it to Broadway! Live your dreams Rosie don´t you understand that? I´ll be right beside you the whole way. Well I´ll be one phone call away.’’ Mina försök till att få henne gladare verkade ha fungerat eftersom hon nu log generat mot mig.

’’Promise?’’ Hennes ögon var glansiga men jag kunde se att hon log ett genuint leende. ’’I promise. Now come on, if we don´t rehearse you´re never going to get spotted by that fancy producer now are you?’’ Jag blinkade och öppnade sovrumsdörren.

Träningen gick ganska bra. Jag kan höra att Louis är mer självsäker I sin roll nu och det är jag med. Jag kan fortfarande inte fatta att jag bröt ihop framför honom. Och han fick mig att må bra.
Men längst bak bland tankarna kan jag inte sluta undra över, vad som kommer hända nu tills skolan är slut? Ska vi bara ljuga för alla och lotsas som att vi inte är vänner?

Jag menar det är inte som om vi dejtar eller någonting.

’’Tomorrow´s the last day.’’ Louis tittade på mig och jag log svagt. Jag bara mumlade ett ’’Yeah’’ som svar. ’’As much as she only caused us hassle, I´m actually going to miss this piece of plastic.’’ Sa Louis med dockan i händerna och ett busigt flin på läpparna. ‘’It certainly managed to get us in trouble.’’ Jag skrattade tillsammans med Louis. Sedan gick jag över till min säng och tog fram lådan med mina barndomsminnen som jag hittade för en vecka sedan.

’’Hey, come here and look at this.’’ Jag log mot den stängda lådan och öppnade den när Louis satte sig bredvid mig på golvet. ’’Is that?’’ ’’Yup!’’ Jag skrattade edan vi började gå igenom innehållet. Lou visste precis vad det här var. Han var den som hjälpt mig fylla den över åren. ’’I can´t believe you kept yours all these years.’’ Sa han förvånat. ‘’I was sure you would have thrown it away.’’

‘’How could I throw away our memories?!’’ Sa jag och höll upp två kronor som jg och Louis gjotr när vi var fem år. ’’Do you still have yours?’’
’’Of course. That box was the only thing I had left of you.’’ Hans röst tystnade till knappt en viskning medan han strök fingrarna över den slarvigt dekorerade lådan.  Jag tittade upp och mötte hans ögon och ännu en gång kände jag hur vi båda lutade oss in.

Gör det inte Rosie.

Jag tittade på hans ögon och sedan ner på hans läppar.

Nej.

Mina läppar var bara någon centimeter från hans och jag kunde känna hand andetag.

Sluta nu!

Sedan hände det…

Vad tycker ni?

Ni har blivit riktigt dåliga på att kommentera! Kom igen nu!

Det är bara 1 kapitel kvar och sedan en Epilog