Louis tittade ursäktande på mig och jag visste precis vad han skulle göra. Allting jag försökt förtränga de senaste fem åren skulle komma tillbaka och bita mig. Allt som generade mig så mycket och fick folk att lämna mig, allt som förstörde mina år i grundskolan. Allt som fick mig att hata en av mina bästa vänner.

Jag tittade på Meaghan och såg ett flin på hennes läppar men hon såg också… ledsen ut? Jag vände min blick från henne mot Niall, som inte kunde bli mer förvirrad. Det skulle jag också vart om jag var i hans skor.
’’Niall… before the project… before school… before everything. Rosie and I used to be best friends.’’ Louis röst var knappt en viskning och han kunde inte möta Niall´s blick vilken hade gått från förvirrad till ren chock. Innan Louis ens hade börjat berätta kunde jag känna klumpen i halsen och hur ögonen fylldes med tårar.

Han och Meg… de förstörde allt.

Niall sa ingenting utan nickade för att visa att Louis skulle fortsätta. ’’We were friends for as long as I can remember. We were inseparable. Then we started school…’ Louis pausade. Allt förändrades när vi började skolan. ‘’I became friends with Meg an a few other kids in school. Rosie didn´t as much… I was selfish. I abandoned her. I abandoned her when she needed me most.’’ Det här är delen som gör mest ont. Jag lät en ensam tår falla från ögat.
’’Her dad… he cheated. He cheated on her mum and Rosie didn´t take it well. She put on weight, she had glasses, braces and people started to bully her. I was the only one that knew what was going on… I didn´t help her. Meg made it worse…’’ Flinet på Meg´s läppar var borta för länge sedan och hade nu ersätts av ånger och skuld… Niall såg ut att blivit tagen av allt eftersom han inte sagt ett ord.

Jag var tio år gammal när allt hände. Jag hade glasögon, tandställning och jag var fet. Min pappa var otrogen men min mamma lät honom stanna. Jag kunde knappt titta honom i ögonen och verkligen inte bo med honom. Han mutade mig med kläder och dyra presenter.
Det var därför när Louis´ mamma och pappa skiljde sig som jag retade honom så mycket. Jag lät honom aldrig glömma det. Men det förändrar ingenting. Louis stod inte upp för mig.
Han stannade med Meg.

’’Meg and I… we encouraged everyone. We only made it worse. Rosie stopped talking to everyone. She stopped eating She cut herself off from everyone and she would ditch school. Anything to stay away from us…’’ Louis röst blev svagare och svagare och jag kunde se tårar i hans ögon. De var glansiga och jag visste att hans syn var suddig. ’’I was a bully. It wasn´t enough for me that I made her lose all her friends… made her stop talking. I just kept at it. I teased her every day. She was ten years old!’’ Louis fylldes med ilska och frustration. Jag förstod att det var första gången han faktiskt pratade om det här när hans händer knöts hårdare och hårdare vilket gjorde hans knogar vita.
Meaghan sprang plötsligt ut ur båset med huvudet i händerna, antagligen förstod hon äntligen hur mycket smärta hon utsatt mig för. Louis märkte ingenting eftersom hans blick var fortfarande fast i marken. ’’She left school… the last thing she told me was that she never wanted to see me again. That she never wanted to know me. It hurt but I deserved it. When we both realized we were in the same high school… we simply pretended to not even know we existed…’’ Jag färgade mitt hår, fixade linser, min tandställning var borta och för ett tag hade jag anorexia…

Tårarna rann fritt ner för mina kinder och jag orkade inte längre. Jag sprang ut ur båset och in i folkmassan utanför.

Hur kunde jag göra så mot henne? Hon var en så söt tjej… jag förändrade henne. Hon blev bitter… hon gick ner i vikt… Hon var inte samma Rosie längre…

Jag tittade upp efter att jag berättat klart och såg att Rosie hade lämnat oss… Jag förtjänade det… allt.

Jag kunde se ilskan Niall kände och jag visste precis vad som skulle hända. Han höjde sin knytnäve och jag kände omedelbart värken på högra sidan av min käke. Han slog mig.
Jag höjde handen till ansiktet och torkade bort blodet från min mun. Jag rös av smärtan och tittade upp på den arga blonda killen framför mig. Hans vanliga leende var ersatt med en blick av ren avsky. ’’How could you Lou…’’ Hans röst mjuknade en aning men han lät fortfarande besviken.
Han vände sig om och lämnade mig själv kvar i båset där jag skulle få en kyss av flickan jag älskar.

Jag fortsatte att spring tills jag krockade med någon.
Delilah.
Jag behövde verkligen henne.

’’’Rosie? What´s Happened?!’’ Sa hon och syftade på att jag grät. Jag tog korta, skarpa andetag för att försöka få tillbaka min normala andning. ’’He… he told Niall… Meg is back.’’ Stammade jag fram. Delilah torkade mina kinder försiktigt och drog in mig i en kram. ’’Ssh.’’ Viskade hon och drog mig tightare in i hennes tröstade famn. Delilah har varit som en syster för mig. Hon har alltid varit där för mig. Till skillnad från Mackenzie vissa gånger. Hon och Hallie kan vara väldigt själviska ibland… men jag kan nog inte klaga. ’’He´s not worth your tears Rosie… neither is she…’’ Lugnade hon mig men jag trodde inte på ett ord av vad hon sa. Louis är värd mina tårar. Louis betydde så mycket för mig för att bara glömma bort honom. Louis betyder så mycket för mig för att bara glömma bort honom.

’’Rosie!’’ Skrek en bekant röst bakom mig och jag vände mig om och såg en stålmannen dräkt kämpa sig genom folkhavet. Hans ögon var fortfarande röda av allt gråtande men han såg mer bestämd ut att få mig nu än någonsin. Delilah gick iväg utan att jag märkte det när Louis kom fram till mig.

Jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag kan inte bara smälta så där…

’’Rosie… I´m so sorry. Sorry for everything. I´m sorry for treating you like shit all those years. For forgetting about you and choosing someone over you. You mean everything to me and nothing and no-one can ever change that. You will always be that toothless five year old brunette from our first day of school to me…’’ Tårarna ran mer och mer efter varje ord han yttrade. ‘’I´m sorry,’’ Viskade han en sista gång.

Allting runt om kring oss blev suddigt och det kändes som att vi var de ända människorna på jorden. Ljuden från karnevalen hade försvunnit och jag var förlorad i Louis´ blå ögon.

Innan jag hann registrera vad som hände kolliderade Louis sina grova men ändå mjuka läppar på mina…

Aww, Det här är ett så fint kapitel!

Vad tror ni kommer att hända nu?