‘’Sometimes your ‘Best Friends’ are really enemies in disguise…’’ – Unknown

 

Mr. Walters gjorde det sig bekvämt när filmen startades, vilket fick mig mer nervös. Louis tog min hand under bordet och strök ovansidan med sin tumme. Ingenting hade kunnat få mig må lika bra i just den stunden. Jag slappnade av en liten stund men gick snabbt tillbaka till orolig när Mr. Walters började snabbspola genom bitar som var ointressanta. Han spolade förbi första lektionen och stannade när den kom fram till lunchen och när dockan försvann.

 

Jag fick se någonting ingen av oss vetat om. Från kameran kunde man se att dockan låg på bordet. Det här var precis innan matkriget började. Någon tog upp dockan och kastade iväg den och bröt benet av den i processen. Någon med ask blont hår. Någon med blåa ögon och ett stort flin på läpparna. Någon med namnet Delilah.

 

’’That bitch!’’ Skrek jag med full hals och glömde helt bort att jag var i ett fullsatt klassrum när jag ställde mig upp. ’’Ms. Moore sit down!’’ Röt Mr. Walters och jag löd. Jag kunde känna hur ilskan fyllde min kropp. Jag kände att jag behövde slå någon. Hårt! Synd att Delilah inte läser biologi. Hon ska få när dramakursen börjar.

 

Hur kunde hon? Hon praktiskt taget startade hela matkriget. Hon bröt benet av mitt projekt, antagligen sänkte hon just mitt betyg ännu mer och hon lyckades att ge mig en kvarsittning.

 

Jag satt tyst i ren frustration till filmen blev tyst. Tystnaden kom från när Louise satt i min tomma bil, i väntan på att jag och Louis skulle göra entré. Tystnaden var öronbedövande och det kändes som om jag skulle explodera.
Plötsligt hördes ett ljud från min bildörr och mina ögon var fastklistrade på skärmen. Jag kunde se hur vår lärares och klassens ögon vidgades över bilden av mig och Louis hånglandes i baksätet på min bil.

 

Mitt ansikte övergick till samma färg som mitt hår medan hångelscenen fortsatte. Mr. Walters började mixa med tangentbordet och försökte antagligen stänga av filmen, men ingenting verkade fungera. Han började skrika i frustration och jag gjorde mitt bästa för att inte börja skratta.

 

Den mest pinsammaste händelsen någonsin!

 

Jag tittade på Louis som inte ens tittade på skärmen. Hans huvud var gömt i händerna men jag kunde inte se om han krattade eller inte.
Sedan tittade jag bakom mig och såg hela klassen i chocktillstånd. Självklart var de det. Jag menar de tror alla att jag hatar Louis. Vilket jag gjorde. Men nu är jag inte säker längre.

 

Jag vred tillbaks min blick mot skärmen. Mr. Walters tryckte nu på olika knappar men ingenting fungerade. I den sekunden hade han börjat svära åt skärmen och han drog även i sitt hår. Bildörren öppnades ännu en gång och Delilah´s röst spred sig i våra öron. ’’Louis!’’ Delilah var helt klart full och hon verkade snubbla in i bilen och landa på oss. Hon började dra Louis i armen bort från mig och ut ur bilen.

 

Jag visste inte ens att hon var på den där festen. Hur kunde jag ha missat det? Nu höll jag på att brista. Men jag visste att om jag skulle göra en dålig sak till skulle Mr. Walters få mig avstängd från skolan, så jag försökte kontrollera min ilska medan han tillslut fick bort videon.

 

Han vände sig mot mig och Louis med ren hat i blicken. ’’You two. Up here. Now!’’ Klockan ringde och resten av klassen snubblade ut ur klassrumet, viskandes om mig och Louis. Motvilligt ställde jag mig upp och gick fram till katedern med Louis tätt bakom. På något sätt lyckades Louis hålla sig tyst på vägen till katedern. Men vi vet vid det här laget att Louis aldrig kan vara tyst. Han hostade obekvämt när vi stod framför vår rasande biologilärare. Han blängde först på Louis och sedan på mig.

 

’’Do you two know how much trouble you have both caused me throughout this project? Never in all my years of teaching have I come across two students so disruptive as yourself. You fight all day long, you are both cheeky and sarcastic, you always cause trouble, you both managed to ruin the canteen with a food fight-‘’ Självklart var Louis tvungen att avbryta. ‘’Actually as you might have gathered from the footage shown on screen. Delilah Chase actually started said food fight.’’ Jag kände faktiskt för att smälla till honom i huvudet just här och nu. Han vet verkligen hur han ska få oss i mer trubbel.

 

Mr. Walters stirrade på honom till en början men ignorerade honom sedan och fortsatte med sin lista med saker vi gör som gör honom irriterad. ’’You both constantly answer me back, you managed to make this project a living hell and then you both have the nerve to practically make a sex tape using a camera on a baby doll!’’ I det ögonblicket ville jag gå och dö i en grop. ‘’Mrs. Hudson is going to deal with you two after school. You both need to get your acts in order and leave whatever is going on with you two out of it. This is school not a social playground. Do you hear me?

 

Vi bara nickade innan vi var fria att gå. Jag väntade inte ens på Louis. Istället sprang jag snabbt mot aulan. Jag skulle mörda henne.

 

När jag slog upp dörrarna till aulan vände sig alla mot mig inklusive Delilah. Hon såg så oskyldig ut ändå ville jag möblera om hennes ansikte. Hon såg att jag tittade på henne och hon ställde sig upp. Med full fart hoppade jag på henne.

 

’’You BITCH!’’

---

Det där trodde ni inte ?! Tror ni att Delilah är ~Revenge

 

Det var droppen.

 

‘’I´m done’’ Mumlade jag tyst när de separerades från varandra. Louis fick ögonkontakt med mig och hans blick var fylld av skuld och vemod. Han öppnade munnen, antagligen för att hitta de rätta orden att säga men jag lät honom inte.
Jag kastade den plastiga dockan i marken. Jag hoppades på att den skulle gå sönder i tusen bitar och att den här veckan bara var en slags dröm som jag snart skulle vakna upp ifrån.
Min blick var hård och jag visade ingen smärta när jag stormade ut med Delilah bakom mig.

 

’’Rosie please wait!’’ Hörde jag Louis ropa bakom mig men Delilah stoppade honom. ’’No Louis! You´ve done enough. You´ve caused her enough pain. Just leave her alone.’’ Beordrade Delilah och mötte mig med en tröstande kram. ‘’I know you love him Rosie.’’ Viskade hon i mitt öra. ‘’You´d want to be blind not to see it.’’ Hon fnittrade lätt. ‘’Both you have the exact same personality. You´re both oblivious shits. He´ll come around. Just give him time. You´ve got to play hard to get.’’  Jag lyfte mitt huvud och tittade henne i ögonen. Hon verkade anstränga sig för att inte skratta och det gjorde jag med. Bara Delilah kan få mig att må bättre två sekunder efter att han gjorde det där.

 

’’I didn´t kiss her!’’ Hörde jag Louis skrika bakom oss. Jag vände mig om och såg honom längre ned på gatan helt gråtfärdig. Jag kisade mina ögon i förvirring. Varför skulle han inte kyssa henne? Meg är riktigt vacker. Meg är smart och allt han skulle kunna önska sig.

 

Men hon är inte jag.

 

’’I was comforting her. Rosie her dad is dead.’’ Dem orden högg mig som ett svärd. Hennes pappa är död. Jag trodde min familj var hemsk.

 

Men man behöver inte hångla bara för att trösta någon.

 

’’What?’’ Sa jag när han kommit fram till oss. Jag behövde inte ens titta för att veta att Delilah hade lämnat oss ännu en gång. ’’He was in a car crash. Meg was upset. I gave her a hug and… well she wanted more. I´m so sorry…’’ Jag visste att han talade sanning. När han ljuger undviker han ögonkontakt och börjar blinka onormalt mycket, men nu tittade han rakt in i min själ.

 

Jag ville förlåta honom Jag ville krama honom och kyssa honom precis som Meg gjorde men Delilah´s ord ekade inne i huvudet på mig. ’You´ve got to play hard to get!’ Jag är verkligen trött på att spela svårflörtad…

 

’’I forgive you…’’ Det var första gången jag berättat det för honom. Till och med när han bad om ursäkt på karnevalen sa jag ingenting.
Han drog in mig i en kram vilket jag älskade… medan den varade.
’’I have to tell you something.’’ Sa han och släppte mig. Han såg verkligen orolig ut och jag blev rädd. ‘’I got a text that night. I don´t know who it´s from. I don´t know what they want but they know everything Rosie. It´s like they´ve been stalking us.’’ ‘’What does it say?’’ Jag hade inte helt tagit in vad han nyss sagt tills han tog fram sin telefon och visade mig meddelandet.

 

’’Louis I don´t think I can deal with this anymore.’’ Jag fick panik. Mina andetag blev allt tyngre och skakigare. ’’I don´t think I can handle being bullied again.’’
’’Shh it´s not going to come down to that.’’ Han drog in mig i ännu en kram och strök bort håret från mitt ansikte. ‘’I´ll do what they want. I´ll do whatever they want me to do. You don´t deserve this.’’
Självklart var jag orolig. Om folk såg mig kyssa Louis och visste vad han hade gjort mot mig skulle allt bli som förut. Folk skulle kalla mig desperat, en förlorare, de skulle tro att jag var svag. Jag är allt förutom svag!

 

Plötsligt pep Louis´ telefon till som en signal på att han fått ett nytt sms. Mitt hjärta stannade när han öppnade det.

 

*Well well well. Look who actually cares about Rosie? It wasn´t too long ago when you would bully her day after day. You don´t get off that easily Lou. Anyway it´s time for some fun. I´ve given you enough time to think about it. You know the consequences. Either you do what I say or everyone finds out about you and Rosie. Simple.

 

First challenge. I´m sure you´re going to love this one Rosie. The video. We all know It exists. What you have to do is easy. Just make Zayn take the virus off. Volunteer your video on Monday. Embarrass yourself. I´ll be watching.

 

~Revenge

 

‘’You don´t have to do this if you don´t want to. I´ll stand by you no matter what.’’ Berättade jag ärligt. Självklart ville jag inte att videon skulle komma ut men jag ville inte heller ha allt det här traumatiserade. ’’We were drunk. We don´t remember anything. For all we know we might not have done anything. I´m calling Zayn.’’

 

*MONDAY MORNING*

 

På något konstigt sätt slutade inte Louise att fungera. Jag kastade henne ganska hårt i marken. Inget tvivel om att jag kommer bli underkänd.

 

Jag kunde inte ha varit mer nervös när jag gick in i byggnaden. Det kändes som att alla stirrade på mig även om de antagligen inte gav mig någon uppmärksamhet alls. Vem det nu var verkar inte berättat det för någon. Han eller hon måste veta om att Louis har pratat med Zayn om videon. Hur mycket jag än fruktade biologi lektionen fruktade jag ett till sms mer.

 

Jag pratade inte med någon när jag gick in i klassrummet. Klockan hade inte ringt ännu men jag var inte på humör för att små prata. Jag var rädd för att stöta ihop med Louis för då var jag tvungen att prata med honom, Harry för att jag inte ville ljuga för honom, Niall för att jag skulle vara tvungen att genomlida skulden, Hallie för att jag skulle vara tvungen att lyssna på henne när hon skryter om Lou. Vem jag än skulle prata med skulle få mig att vilja gå och dö i en grop. Så jag bestämde mig för att inte prata med någon.
Jag satte mig i det tomma klassrummet och gosade in mig i min marinblå jumper för att få värme. Jag vilade mitt huvud i mina händer och stirrade på väggen ända tills min telefon vibrerade.

 

*Don´t forget. I´m watching. Don´t pull any funny business. Make sure that video gets played or your sad story gets told to the whole school. Your family troubles will go straight back to square one. You´ll be the unpopular girl who was always on her own. No friends no-one to talk to. Just a broken heart and a stolen best friend.

 

~Revenge.

 

Jag kände hur mina ögon fylldes med tårar som jag vägrade låta falla. Hur vågar de blanda in min familj i det här?! Det spelar ingen roll vad min pappa gjorde, min mamma förtjänade inte att bli inblandad i det här!

 

Jag knöt min näve med ilskan som började fylla min kropp. Tillslut ringde skolklockan och klassen började fylla salen. Louis satte sig bredvid mig och placerade sin hand över min under bordet. Jag kände en stöt när vi rörde vid varandra och jag ville aldrig släppa. Vi kanske inte kan vara vänner öppet men kanske i hemlighet. Efter lektion ska jag berätta för honom om meddelandet jag fick han kanske också fått ett.

 

’’Now class! Because last week we weren´t able to get any videos played we are going to try again this week! So first up is…’’ Mr. Walters blev snart avbryten av Louis. ‘’Uhm sir…’’ Vräkte han skeptiskt ur sig. Mr. Walters höjde förvirrat ett ögonbryn men lät honom fortsätta. ’’I´d like to volunteer mine and Rosie´s video to be played.’’ Hela klassen började fnittra och det verkade som att de hade svårt att hålla inne skrattet som hotade att komma ut. Jag hörde några ’This is going to be good.’ och ’This should be funny!’ Jag himlade med ögonen åt de arroganta personerna I vår klass och sjönk ner I min stol, förberedd för det värsta.

 

’’Ok then Mr. Tomlinson. Please hand up your project.’’ Louis ställde sig osäkert upp och tog upp dockan från bordet. Klassen brast ut i skratt över synen av Louise. Ärligt talat ville jag slå dem allihop på käften. Mr. Walters såg chockad och rädd ut. Han praktiskt taget tog dockan ur Louis händer i avsky och placerade den på sin kateder. ’’I´ll be speaking to the both of you after class. The condition of this doll is a disgrace.’’ Han skällde på oss med en sträng röst och klassen drog efter andan.

 

Tyvärr var dockan i tillräckligt bra tillstånd för att koppla upp sig till vår magisters dator. På skärmen laddade filmen och det var äntligen dags att få se vad jag fruktat i över en veckas tid…

 

---

Vem tror ni ~Revenge är ?

 

Så fort jag fått meddelandet hittade jag på en ursäkt för att gå hem.
För en gång skull spenderade jag min fredagskväll ensam. Jag gick inte ut och festade eller gjorde någonting olagligt med mina polare. Jag satt rädd inne på mitt rum och kunde inte sova. Jag spenderade hela natten på att fundera över två saker.
Rosie och meddelandet…
Hon har inte lämnat mina tankar en enda gång. Även om den inte varade så länge var det den bästa kyssen i mitt liv. Kanske är hon inte redo att erkänna det ännu men jag vet att hon också kände någonting. Men som vanligt när någonting bra händer mig måste någon komma och förstöra det.

 

Rosie hade Louise den här morgonen så jag var fri att göra precis vad ville. Vilket betyder att Starbucks är definitivt nummer ett på listan.
Jag drog mig själv upp ur sängen där jag spenderat största delen av natten till att gå över mina tankar och lunkade in i badrummet för att duscha.
Efter att jag klätt på mig tog jag telefonen och gick ner för trapporna där mina fyra systrar gjorde så mycket oväsen de kunde.

 

’’Louis!’’ Tvillingarna Daisy och Phoebe tog tag i varsitt av mina ben och klamrade sig fast. Jag skrattade lätt när jag försökte bära båda deras vikt till köket. ’’Good morning girls.’’ Jag log svagt och kom äntligen fram till köket där min mamma lagade frukost, Lottie höll på med sin telefon och Fizz tittade på något program på Tv:n.
’’Morning Lou.’’ Min mamma pussade mig på kinden när jag stod bredvid henne och tittade på vad vi skulle få till frukost.
Vad? Vad som än händer kommer jag alltid vara mammas pojke!

 

Jag bestämde mig för att skippa äggröran och berättade för mamma att jag skulle till Starbucks. Jag spenderar verkligen inte tillräckligt med tid hemma med dem…
Jag kramade mina systrar hej då och gick mot dörren. Det är bara en tio minuters promenad så jag bestämde mig för att jag kunde behöva träningen.
Den kalla oktober vinden träffade mig som och tegelsten och jag begravde huvudet i halsduken för att försöka spara lite värme.

 

Jag svarade aldrig på meddelandet jag fick. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag menar jag kunde inte bara ’Ah yeah that´s fine, I´ll do whatever you want, sure what´s better than a nice bit of blackmail?’ Jag menar jag vet inte ens vem det är! Jag kan känna den här personen eller inte.

 

Jag skakade av mig tankarna när jag kom framtill caféet. Lukten av kaffe bönor vällde över mig och den varma luften fick min insida att värmas upp. Jag ställde mig i kön och tittade runt på de alla olika människorna. En affärskvinna, en mamma, en kille med en laptop…
’’Louis?’’ Jag skulle kunna känna igen den där rösten när som helst men det var inte precis den jag ville höra. Jag vände huvudet med ett fejkat leende redan liggande på läpparna, förbered på en obekväm konversation. ’’Meg.’’ Svarade jag mellan sammanbitet, ’’Fancy seeing you here!’’ Hon log brett och betedde sig som om ingenting hade hänt. Vad är hennes problem? ’’Yeah what a funny place to run into someone… Starbucks…’’ Jag försökte mitt allra bästa för att inte låta sarkastisk men jag tror inte att jag lyckades. Jag menar kom igen!
Hon nickade och försökte undvika tystnaden och precis när jag skulle vända mig om talade hon igen. ’’Do you want to sit with me?’’ Frågade hon sött. Jag ville faktiskt höra vad hon hade att säga. Jag har inte sätt flickan på flera år och nu kom hon från ingenstans och förstörde… det måste finnas någon anledning varför.

 

Louis bara försvann igår kväll. Den enda person han berättat för var Harry och det fick mig misstänksam. Var han upprörd över Niall?

 

Jag rycktes bort från mina tankar när Louise började gråta ännu en gång. Jag fick nästan ingen sömn. Jag gick precis efter Louis och somnade i min kostym.  Jag vet dock inte hur många gånger jag vaknade.
Kvällen blev verkligen inte som jag tänkt mig…

 

Jag listade ut att jag skulle mata dockan med flaskor och andra bebis saker… nej jag är inte alltid den smartaste. Jag kom på det när jag såg min mamma komma hem med välling till vår ’nykomling’. Allvarligt talat ser jag inte fram emot att ha en ny bebis i det här huset!
Jag matade Louise en flaska och hon slutade äntligen med sitt gälla skrik och jag fick lite lugn och ro. Jag bestämde mig för att smsa Delilah och fråga om hon ville göra något eftersom hon vad den enda som inte irriterade mig.
* Hey Dee! ;) Wanna hang out today? I need someone to talk to Jx *
Jag skickade snabbt meddelandet och gick till nedervåningen för att äta frukost.

 

Valeria har äntligen åkt till college så jag var fri från att hon skulle irritera mig varje dag men resten av hushållet återstod tyvärr…

 

Jag drog mig själv ned för trapporna med Louise i mina armar, förberedde mig själv för de mentala personer jag kallar för familj. ’’Good morning Rosemarie.’’ Min mamma hälsade på mig med mitt förnamn som vanligt. Hon har aldrig gillat att alla kallar mig Rosie. ‘’Morning.’’ Svarade jag och gick in i köket där Charlie satt och lekte med sin frukost, Leila´s ögon var som vanligt fastklistrade på hennes telefon och Tyler tittade på nyheterna, påklädd för en gång skull. ’’So how was the carnival?’’ Tyler försökte starta en konversation även om hans blick fortfarande var fast på Tv:n. ’’Fine’’ Svarade jag ointressant, Jag skulle knappast berätta för honom att Meg kom, fick Louis att berättade för Niall vad som hänt och sedan kysste jag honom… han skulle inte ha fattat någonting och jag var inte på humör för att förklara. ’’Well you´re full of information this morning,’’ Svarade han och tog en sista klunk av sitt svarta kaffe och lämnade köket efter att han sagt hej då. Jag himlade med ögonen så fort han gått och fixade en kopp te till mig själv. Jag är inte riktigt en kaffe drickare. Jag behöver det inte om jag ska vara ärlig.

 

Allt jag tänkte på var Louis… jag hade så många obesvarade frågor att fråga honom. Jag såg absolut inte fram emot måndag. Jag menar vi har Biologi… den där filmen kan börja fungera när som helst och den har inte lämnat mina tankar. Sen har vi Drama. Det är första genrepet och jag kommer att få reda på vem min inhoppare är. Det betyder också att jag måste göra scener… med Louis. Och sen finns den en chans att Niall har berättat för hela skolan vad som hände med mig. Jag kommer att bli den som alla skrattar åt!

 

’’Rosie will you shut that thing up!’’ Klagade Leila och jag förstod att Louise ännu en gång grät ögonen ur sig. Jag var beredd på att bryta ihop.
Jag tog ett djupt andetag och försökte glömma hur arg jag var, men jag kunde inte hålla den inne längre. '’Do you have any idea how much stress I have been under for the past week?! Do you have any idea how hard it is to deal with being partnered with the guy who ruined you childhood?! Or look after a plastic baby doll that cries all day long! Do you know how confusing my life is right now?!’’ Jag praktiskt taget skrek huset I bitar och Leila tappade hakan i chock och Charlie såg ut som om han skulle börja gråta. ’’I´m sorry…’’ Sa jag snabbt och sprang ut ur köket och upp till mitt rum.

 

Jag slängde på mig kläder och skyndade mig ut ur huset. Som tur var gick Delilah med på att träffa mig på Starbucks annars hade jag vart fast här.
Jag hoppade in i bilen och körde mot caféet. Louise var tyst, tack gode gud, och satt i passagerarsätet. Jag kom till Starbucks på mindre än fem minuter och gick in i den varma affären och lämnade den iskalla luften utanför.

 

’’Look Lou… you have no idea how sorry I am… for everything.’’ Jag visste inte om jag skulle tro på flickan där hon satt framför mig och smuttade på sin latte. Hon stirrade rakt in i mina ögon. Vi satt i hörnet på Starbucks långt bort från alla andra. Jag tog en klunk av mitt heta kaffe och ställde sedan tillbaka koppen på bordet igen. Jag vägrade att titta henne i ögonen. Jag var inte redo för det ännu. Hon gjorde illa Rosie precis lika mycket som jag, om inte mer. ’’Please just hear me out. I was in America. After primary school we moved to California. My dad died Louis.’’ Med det tittade jag direkt upp i hennes ögon. ‘’What?’’ Sa jag chockat och hennes ögon fylldes med tårar. ‘’He was in a car crash. My mum was devastated. We came back to London. I didn´t know you guys go there. I would have never gone. You have to believe me Lou!’’ Bad hon mig med tårar rinnande nedför kinderna. ‘’Don´t cry Meg. I´m so sorry about your dad. Come here´´ Jag gestikulerade åt henne att karma mig och hon svarade direkt med att linda armarna runt min nacke.

 

’’Hey!’’ Hälsade Delilah när jag tog min heta kopp te från disken, ’’Oh hey!’’ Svarade jag och tog en klunk av mitt te. Väldigt kvinnligt jag vet. ’’Do you want anything?’’ Frågade jag när jag hällde socker i min kopp. ‘’Oh no I´m fine. I´ll get something in a minute let´s just sit down.’’ Sa hon och pekade på ett bord på andra sidan av caféet. ‘’Alright then.’’ Vi gick mot bordet och då såg jag dem.

 

Meaghan och Louis.
Kyssandes?

 

---

- Vad tycker ni om Meg?

 

Ledsen att jag inte uppdaterat så bra. Som en kommentar sa så kom livet emellan.

Jag har en ide att jag ska översätta allt på lovet då kanske det bli bättre uppdatering... Den är ju snart slut :(

Förlåt igen för att jag inte uppdaterat. Har haft fullt upp och jag mår piss just nu. Förhoppningsvis kommer det ett kapitel i helgen

 

‘’Missing someone is a part of loving them. If you´re never apart, you´ll never really know how strong your love is.’’ – Unknown

Hans läppar på mina kändes som den mest naturliga saken i världen. Kemin och gnistorna jag kände var överväldigande men jag avbröt det. Jag kunde inte förlåta honom så enkelt.
Jag drog mig ifrån honom och placerade mina händer på hans breda axlar med en bedrövad min i ansiktet. ’’Louis…’’ Viskade jag. Mina ögon var ömma efter allt gråtande och min hals sved men ännu en gång kände jag tårarna välla upp i ögonen.

 

Han såg sårad ut, mest för att jag avbrutit kyssen men också över alla dåliga minnen vi två hade varit tvungna att ta upp under en kväll. Vad jag trodde skulle bli en bra ledig kväll blev till slut den mest förvirrade och känslomässigt jobbigaste dagen i mitt liv.
’’No I´m sorry.’’ Ursäktade han sig där vi stod några centimeter ifrån varandra under pariserhjulet. ‘’I don´t know what came over me.’’ ‘’No Louis… don´t be sorry… I just… I´m not ready yet. You hurt me… I can´t forgive you that easily. Everyone´s going to know now. We have to make this right.’’ Berättade jag, min röst var hes och jag kämpade för att inte snörvla. Han höjde en mjuk hand mot min kind och torkade bort några tårar under mina ögon. Jag log svagt och gjorde samma sak på honom.

 

’’I´ll do whatever I have to to make it up to you Rosie. I promise. I will never hurt you again.’’ Sa han och tittade mig rakt i ögonen. Jag visste att det han sa var sant. Kanske han verkligen bryr sig… alla dessa år har han kanske brytt sig.
’’So what do we do now?’’ Frågade jag honom när jag förstod att vi faktiskt var tvungna att träffa de andra. Niall har antagligen berättat allting för dem vid det här laget.

 

Vad hände med Meg då? Jag ville inte ens tänka på henne… På ett sätt kändes det som en stor tyngd lyfts från mina axlar… hemligheterna jag hållit inne i fem år har äntligen kommit ut… typ.
Jag hade inte mött det värsta ännu. Hela skolan skulle veta om det på måndag… Vad skulle de tro om mig? Uppenbarligen skulle all min populäritet vara borta… de skulle alla tänka på mig som en lögnare… ingen kommer att komma till musikalen…
Miljontals olika tankar flög runt i mitt huvud och jag hade inte ans märkt att jag försvunnit för ett tag tills Louis vevade sina händer framför mitt ansikte.

 

’’Rosie? Love?’’ Han började knäppa med fingrarna och tillslut kom jag tillbaka till verkligheten. ’’’’Sorry I was jut… thinking.’’ Berättade jag sanningsenligt och han skakade på huvudet. ’’Look don´t worry. Everything will be fine.’’ Han har rätt. Det är inte så att vi dejtar eller något…
Han sa bara förlåt.
Och sen kysstes vi… men ingen kommer att få reda på det eller hur?

 

’’Now come on. Let´s go back.’’ Jag tog ett djupt andetag när han sa det. I hemlighet ville jag hålla hans hand som stöd men det är nog ingen bra ide.
Saker och ting var redan riktigt jobbiga…

 

Min andning var skakig när jag såg Hallie och Harry sitta mittemot varandra vid bordet där vi åt. De hade uppenbarligen inte rört sig sen jag gick till kyssbåset och det var över en timme sedan.
Jag kände Louis´ hand mot min. Det kändes så bra men hur mycket jag än ville hålla fast i den var jag tvungen att ta bort min hand. Jag torkade mig under ögonen en sista gång och försökte få bort alla spår från oönskade panda ögon men jag visste att jag bara slösade krafter.

 

Det är i alla fall Halloween, eller hur?

 

’’Hey!’’ Hälsade Hallie glatt på oss efter att hon dragit sig bort från uppmärksamheten från Harry. Hon ställde sig direkt upp och smällde sina läppar på Louis´.

 

Jag kunde inte neka det längre. Självklart var jag avundsjuk! Känslorna jag känt de senaste veckorna har varit avundsjuka! Jag har förnekat det fullständigt. Jag ville strypa Hallie eftersom jag visste att hon bara utnyttjade Louis, men då skulle jag vara tvungen att förklara och allting skulle bli till en enda röra… som vanligt.

 

Plötsligt stod Harry vid min sida och kysste min panna ömt. ’’Have you been crying?’’ Frågade han mjukt och tittade in i mina ögon.
Jag kan inte säga att jag inte gillar Harry. Han bryr sig om mig… det gör han verkligen. Jag ser honom bara inte på det sättet.

 

Jag log svagt och skakade på huvudet. ’’No. I´m fine Harry.’’ Jag log osäkert ännu en gång och han nickade innan han vände sig mot Niall som var på väg mot bordet.

 

Här kommer det…

 

’’Louis what happened to your mouth?’’ Frågade Hallie i chock och började gnugga hörnet av Louis´ mun energiskt. Det kommer verkligen inte att hjälpa… ’’It´s nothing Hallie.´´ All Louis´ koncentration låg på den irländska blonda killen som kom emot oss. Hans uttryck var svart och jag kunde inte se om han var arg eller bara ledsen. Han var dock inte med Meg och det var jag tacksam för.

 

’’You okay mate?’’ Frågade Harry oroligt men Niall förblev tyst. Han drog argt ut stolen från stålbordet och dunsade ner på den, han undvek ögonkontakt med mig och Louis. ’’Fine.’’ Svarade Niall snabbt innan han klunkade i sig den halvtomma colaburken.

 

Varför sa han ingenting? Varför hade han inte exploderat och berättat allt redan? Varför gjorde han så här?
Louis tittade på mig med en förvirrad min och jag ryckte enkelt på axlarna. Ingen av oss visste vad vi skulle göra.

 

’’Niall can I talk to you for a minute?’’ Frågade jag honom och han mötte äntligen min blick, han såg så ledsen ut. Som om han kunde känna smärtan jag kände. ’’Ok.’’ Svarade han och ställde sig upp. Jag ignorerade Louis´ blickar och gick över till sockarvaddsståndet med Niall.
’’Why aren´t you sayin anything?’’ Frågade jag mjukt och han ryckte på axlarna. ’’I just… you don´t deserve it. You´ve been hurt for so long. I don´t think you deserve to go through any more pain of humiliation. Louis however deserves all of it. I don´t think I can forgive him for that.’’ Jag lyssnade intensivt på varje ord han sa och jag kunde inte hjälpa att jag log. ‘’Thank you Niall.’’ Viskade jag och la armarna om honom i en hård kram. Han kramade mig tillbaka lika hårt och log. ‘’Just try not to get hurt.’’ Han blinkade mot mig innan han gick.

 

Till och med han vet hur det känns…
Jag stod där för mig själv i några minuter och bara tänkte. Jag hade knappt varit själv en enda minut på hela dagen. Jag hade inte haft en chans att tänka igenom saker.
Då slog det mig.
Jag kysste Louis. Jag kysste killen jag retat dag ut och dag in i flera år. Saker och ting har verkligen förändrats.

 

Precis när jag tänkte den tanken såg jag Christina smyga genom havet av människor. Hon hade ett slugt leende på läpparna och hon tittade på mig i en hundradelssekund innan hon vände sig om.
Det är en till sak, hon har förändrats. Christina har knappt besvärat mig sedan projektet startade. Någonting är verkligen på gång där…

 

Jag var väldigt förvirrad över Niall… först slår han mig i ansiktet sedan berättar han inte för någon om vad jag gjort? Jag vet inte vad hans problem är?

 

Hallie har varit på mig ända sedan jag kom tillbaka. Hon är allvarligt talat den klängigaste tjejen någonsin! Hela tiden när jag försökt starta en konversation med Harry börjar hon kyssa och gnida sig mot mig.
En annan sak jag inte kan förstå är att jag har varit här i två timmar och jag har inte åkt en enda berg o dal bana! Jag har en känsla av att jag inte kommer få göra det hellre…
Vilken härlig kväll det har varit! Notera sarkasmen. Nu har det blivit ännu bättre… åter igen mer sarkasm.

 

Min telefon vibrerade inuti min tighta stålmannen kostym för att berätta att jag fått ett sms. Jag tog fram telefonen ivrigt för att läsa meddelandet. Jag låste upp telefonen och läste tyst för mig själv.

 

*Niall may have let you off easy but he didn´t do it for you. He´s never going to forgive you and neither will Rosie. You can´t keep that little secret of yours locked up forever. Unless you do exactly as I say I will send out this picture and your secret to the whole school. They´ll know everything Louis. Be careful…*

 

Med meddelandet fanns en bild på mig och Rosie från tidigare idag… kyssandes.

 

Vem det här än är vet den allt… det är som om den förföljer mig…

---

Äntligen får ni ett kapitel...

ps. Om ni undrar varför det tagit så lång tid kan ni läsa inlägget här under!

Tyvärr kommer det inga kapitel den här veckan. Det stör mig lika mycket som det stör mig! Jag för mycket annat att göra. Jag har 4 inträdesprov till gymnasiet, ett slutarbete i SO och ett Tyska förhör. Hoppas ni förstår! Det kommer antagligen ett kapitel i helgen...

Louis tittade ursäktande på mig och jag visste precis vad han skulle göra. Allting jag försökt förtränga de senaste fem åren skulle komma tillbaka och bita mig. Allt som generade mig så mycket och fick folk att lämna mig, allt som förstörde mina år i grundskolan. Allt som fick mig att hata en av mina bästa vänner.

 

Jag tittade på Meaghan och såg ett flin på hennes läppar men hon såg också… ledsen ut? Jag vände min blick från henne mot Niall, som inte kunde bli mer förvirrad. Det skulle jag också vart om jag var i hans skor.
’’Niall… before the project… before school… before everything. Rosie and I used to be best friends.’’ Louis röst var knappt en viskning och han kunde inte möta Niall´s blick vilken hade gått från förvirrad till ren chock. Innan Louis ens hade börjat berätta kunde jag känna klumpen i halsen och hur ögonen fylldes med tårar.

 

Han och Meg… de förstörde allt.

 

Niall sa ingenting utan nickade för att visa att Louis skulle fortsätta. ’’We were friends for as long as I can remember. We were inseparable. Then we started school…’ Louis pausade. Allt förändrades när vi började skolan. ‘’I became friends with Meg an a few other kids in school. Rosie didn´t as much… I was selfish. I abandoned her. I abandoned her when she needed me most.’’ Det här är delen som gör mest ont. Jag lät en ensam tår falla från ögat.
’’Her dad… he cheated. He cheated on her mum and Rosie didn´t take it well. She put on weight, she had glasses, braces and people started to bully her. I was the only one that knew what was going on… I didn´t help her. Meg made it worse…’’ Flinet på Meg´s läppar var borta för länge sedan och hade nu ersätts av ånger och skuld… Niall såg ut att blivit tagen av allt eftersom han inte sagt ett ord.

 

Jag var tio år gammal när allt hände. Jag hade glasögon, tandställning och jag var fet. Min pappa var otrogen men min mamma lät honom stanna. Jag kunde knappt titta honom i ögonen och verkligen inte bo med honom. Han mutade mig med kläder och dyra presenter.
Det var därför när Louis´ mamma och pappa skiljde sig som jag retade honom så mycket. Jag lät honom aldrig glömma det. Men det förändrar ingenting. Louis stod inte upp för mig.
Han stannade med Meg.

 

’’Meg and I… we encouraged everyone. We only made it worse. Rosie stopped talking to everyone. She stopped eating She cut herself off from everyone and she would ditch school. Anything to stay away from us…’’ Louis röst blev svagare och svagare och jag kunde se tårar i hans ögon. De var glansiga och jag visste att hans syn var suddig. ’’I was a bully. It wasn´t enough for me that I made her lose all her friends… made her stop talking. I just kept at it. I teased her every day. She was ten years old!’’ Louis fylldes med ilska och frustration. Jag förstod att det var första gången han faktiskt pratade om det här när hans händer knöts hårdare och hårdare vilket gjorde hans knogar vita.
Meaghan sprang plötsligt ut ur båset med huvudet i händerna, antagligen förstod hon äntligen hur mycket smärta hon utsatt mig för. Louis märkte ingenting eftersom hans blick var fortfarande fast i marken. ’’She left school… the last thing she told me was that she never wanted to see me again. That she never wanted to know me. It hurt but I deserved it. When we both realized we were in the same high school… we simply pretended to not even know we existed…’’ Jag färgade mitt hår, fixade linser, min tandställning var borta och för ett tag hade jag anorexia…

 

Tårarna rann fritt ner för mina kinder och jag orkade inte längre. Jag sprang ut ur båset och in i folkmassan utanför.

 

Hur kunde jag göra så mot henne? Hon var en så söt tjej… jag förändrade henne. Hon blev bitter… hon gick ner i vikt… Hon var inte samma Rosie längre…

 

Jag tittade upp efter att jag berättat klart och såg att Rosie hade lämnat oss… Jag förtjänade det… allt.

 

Jag kunde se ilskan Niall kände och jag visste precis vad som skulle hända. Han höjde sin knytnäve och jag kände omedelbart värken på högra sidan av min käke. Han slog mig.
Jag höjde handen till ansiktet och torkade bort blodet från min mun. Jag rös av smärtan och tittade upp på den arga blonda killen framför mig. Hans vanliga leende var ersatt med en blick av ren avsky. ’’How could you Lou…’’ Hans röst mjuknade en aning men han lät fortfarande besviken.
Han vände sig om och lämnade mig själv kvar i båset där jag skulle få en kyss av flickan jag älskar.

 

Jag fortsatte att spring tills jag krockade med någon.
Delilah.
Jag behövde verkligen henne.

 

’’’Rosie? What´s Happened?!’’ Sa hon och syftade på att jag grät. Jag tog korta, skarpa andetag för att försöka få tillbaka min normala andning. ’’He… he told Niall… Meg is back.’’ Stammade jag fram. Delilah torkade mina kinder försiktigt och drog in mig i en kram. ’’Ssh.’’ Viskade hon och drog mig tightare in i hennes tröstade famn. Delilah har varit som en syster för mig. Hon har alltid varit där för mig. Till skillnad från Mackenzie vissa gånger. Hon och Hallie kan vara väldigt själviska ibland… men jag kan nog inte klaga. ’’He´s not worth your tears Rosie… neither is she…’’ Lugnade hon mig men jag trodde inte på ett ord av vad hon sa. Louis är värd mina tårar. Louis betydde så mycket för mig för att bara glömma bort honom. Louis betyder så mycket för mig för att bara glömma bort honom.

 

’’Rosie!’’ Skrek en bekant röst bakom mig och jag vände mig om och såg en stålmannen dräkt kämpa sig genom folkhavet. Hans ögon var fortfarande röda av allt gråtande men han såg mer bestämd ut att få mig nu än någonsin. Delilah gick iväg utan att jag märkte det när Louis kom fram till mig.

 

Jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag kan inte bara smälta så där…

 

’’Rosie… I´m so sorry. Sorry for everything. I´m sorry for treating you like shit all those years. For forgetting about you and choosing someone over you. You mean everything to me and nothing and no-one can ever change that. You will always be that toothless five year old brunette from our first day of school to me…’’ Tårarna ran mer och mer efter varje ord han yttrade. ‘’I´m sorry,’’ Viskade han en sista gång.

 

Allting runt om kring oss blev suddigt och det kändes som att vi var de ända människorna på jorden. Ljuden från karnevalen hade försvunnit och jag var förlorad i Louis´ blå ögon.

 

Innan jag hann registrera vad som hände kolliderade Louis sina grova men ändå mjuka läppar på mina…

---

Aww, Det här är ett så fint kapitel!

Vad tror ni kommer att hända nu?

 

Jag kunde så gott som smaka på spänningen mellan oss tre när Katie nämnde kyssbåset. Ja, jag glömde att berätta för Harry men han stirrar på mig som om jag mördat femton personer…
Aja, jag kommer inte komma ut ur det här nu i alla fall. Dags att kyssa häcken av mig… för välgörenhet såklart…

 

’’So… uhm… Delilah and I are going to go… to play some games.’’ Sa Liam obekvämt när tystnaden praktiskt taget kvävde oss. Än så länge har kvällen varit långt ifrån rolig…

 

Delilah nickade och tog Liam´s hand, sedan sprang dem snabbt iväg mot vattenpistols spelen.
Direkt gick alla tillbaka till att inte göra någonting och jag orkade inte längre. ’’Ok that´s it! I´m going to start my shift early. I´ll see you guys in half an hour.’’ Jag ställde mig upp och gick fort suckandes ifrån bordet.

 

Jag kom fram till det röda och rosa målade båset utan problem. Den var täckt av läppar och hjärtan vilket allvarligt talat fick mig att vilja spy. Jag gick in, satte mig på den lilla pallen och väntade på mina första kunder. Jag justerade min sjömanshatt och la lite läppglans på läpparna innan någon kom fram till mig. tyvärr så var det inte en av fotbollskillarna… snarare motsatsen. Norman… tandställning, flottigt hår, finnar… vad mer kan en tjej önska sig?

 

Det här kommer att bli långa 30 minuter.

 

 

Minst femton minuter har passerat sen Rosie gått och jag är uttråkad till döds. Harry och Hallie är fast i en konversation om någonting jag inte bryr mig om. Mackenzie och Zayn gick för att göra saker… så då återstår bara vi tre. Jag tror jag tänkte minst på tio olika ursäkter innan jag bestämde mig för att säga den sämsta av dem. ’’I´m just going to the toilet ok?’’ Berättade jag och reste mig upp från stolen. De nickade även om jag visste att de inte brydde sig och jag himlade med ögonen. Nu ska jag hitta kyssbåset…

 

Skrik från tonåringar i berg o dal banor och musik ekade runt omkring mig när jag knuffade mig genom människorna för att försöka hitta den person som funnits i mina tankar konstant den senaste veckan.

 

Rosie.

 

Hon har inte lämnat mina tankar en enda gång och jag är fortfarande inte säker på hur jag känner för henne. Hon kommer fortfarande ihåg vad jag gjorde mot henne och jag tror inte att jag någonsin kan ta tillbaka det… men jag kanske kan försöka.

 

Snart såg jag den vackra rödhåriga flickan på håll och hon såg inte alls ut att ha kul. Kön var lång men det verkade ändå som att hon kysst många killar. Jag klandrar dem inte för att de vill kyssa henne…

 

Jag ställde mig längst bak i kön som mest bestod av de mest opopuläraste grabbarna i skolan. Det här kommer att ta en stund…
Jag tittade längs kön och kunde se saliven i Rosie´s ansikte när hon stängde sina ögon så tight som möjligt. Tillslut drog hon sig bort och torkade snabbt bort saliven från sin mun med armen. Killen gav något som såg ut som tjugo kronor. Jag smålog för mig själv och hon suckade tungt innan hon fortsatte med nästa kille.

 

Kön rörde sig otroligt sakta och Rosie såg mig inte.
Tills det var min tur…

 

Hon vände sig om efter att ha torkat sin mun ännu en gång och hennes ögon vidgades när hon såg vem som stod framför henne. ’’Louis?’’ Frågade hon mjukt. Jag förväntade mig att hon skulle vara arg. ’’What are you doing here?’’ Viskade hon. Jag tvekade en stund och försökte komma på en lögn. Inte en chans att jag kunde berätta hur jag kände och hur förvirrad jag var. ’’Just donating money to charity.’’ Jag flinade mot henne och hon himlade med ögonen lekfullt. ‘’Well then hand it over. You´ll get your kiss then Tomlinson!’’ Kommenterade hon fräckt. Jag gav henne pengarna vilket hon direkt stoppade ner i en burk och vände sig tillbaka mot mig.

 

Det är nu det gäller…
Allt har lett fram till det här… jag är faktiskt nervös. Jag är nervös över att kyssa henne.

 

Hon stängde sina ögon men jag kunde höra hennes skakiga andetag hur klart som helst. Jag stängde mina ögon och lutade mig försiktigt framåt. ’’Hurry up!’’ ’’You´re not the only one wanting a kiss!’’  Folk bakom oss klagade men jag ignorerade dem. Jag kunde känna hennes varma andetag mot mina läppar och jag var tvungen att kontrolera mitt begär för att inte krascha mina läppar mot hennes.

 

’’Rosie?! Louis?!’’ Skrek någon bakom oss och min panna krockade i Rosie´s vilket fick oss båda till at tjuta av smärtan. ’’Oww!’’ Skrek vi samtidigt och jag gned mitt huvud med handen. Där försvann all mitt hopp och glädje…

 

Jag vände mig om och tittade på personen som skrikit och det var någon jag verkligen inte väntat mig skulle stå där. Den brunhåriga, grönögda tjej var någon jag inte sett på sex år.

 

’’Meg?’’ Jag var inte säker på om jag bara inbillade mig att hon stod där på grund utav mitt huvud men jag var ganska säker på att det var hon. Flickan som hjälpte mig förstöra min vänskap med Rosie…
Hon stod där i en piratkostym, armarna korsade och ett flin låg på hennes läppar. ’’Long time no see aye?’’ Grubblade hon när hon kom närmare oss. Rosie hade fortfarande inte sagt ett ord vilket var ganska ovanligt när det gäller henne men jag var antagligen i lika stort chocktillstånd som hon.

 

’’What the hell are you doing here?!’’ Sa Rosie och det lät inte trevligt. Man kunde höra allt hat och ilska i hennes röst vid varje stavelse. ’’Oh didn´t you know? I moved school.’’ Hennes flin blev större medan hon pratade. Rosie´s ansikte matchade hennes hår på grund utav ilskan och frustrationen hon kände. ’’What I didn´t know is that you two made up… actually you looked a lot more cozy than last time I saw both of you.’’ Jag kunde känna hur Rosie spände sig bredvid mig när Meg nämnde tidigare händelser. ’’We´re not friends.’’ Sa Rosie men hennes röst var knappt hörbar.

 

Det kändes…

 

’’Whatever you say…’’ Kvittrade hon och vevade lekfullt med armarna I luften.
Draperiet öppnades ännu en gång och in kommer ingen annan än Niall. Det var i alla fall en mindre sak jag behöver oroa mig för.
Han la sin arm tight runt om Meg´s midja och kysste henne ömt på kinden.

 

Super…

 

’’Let me guess… you two are together?’’ Frågade jag sarkastiskt och Niall tittade på oss helt klart förvirrad. ’’Why do you all look like you want to kill someone?’’ Frågade Niall och höjde ögonbrynen. Vi hade alla vid det här laget glömt bort att det fortfarande var en lång kö av människor som ville bli kyssta och klagomålen blev högre. ’’We´re closed!’’ Röt jag och bad om att de skulle vara tysta. Jag kunde inte ens tänka klart i det ögonblicket. Det var några klagomål innan högen av opopulära försvann. ’’What I would like to know is when you two kissed and made up huh?’’ Frågade Meg och höjde ögonbrynen mot mig och Rosie. ‘’Lous… what is Meaghan talking about?’’ Frågade Niall med en intensiv blick på mig.

 

Jag antar att det måste komma fram någon gång…

 

Jag tittade ursäktade på Rosie innan jag öppnade munnen för att förklara precis allting.

---

Drama, Drama och ännu mera Drama.

 

Vad tror ni kommer att hända nu?

 

ps. Tack för alla underbara kommentarer!

 

Klockan ringde och det var äntligen dags för helg. Jag var ärligt talat rätt så entusiastisk över kvällen och jag visste att jag skulle ha kul. Men det kommer nog också bli mycket drama, det brukar bli det i mitt liv…

 

’’Are you as excited as I am?!’’ Skrek Mackenzie när hon mötte mig utanför musiksalen och började hoppa upp och ner. Självklart var jag spänd inför ikväll! Jag fruktade bara hela den här kyss-bås grejen… Jag menar vem som helst skulle kunna närma sig mig…
Men för en gång skull kunde jag inte gömma min glädje.

 

’’Yes! Have you got your costume? You´re still coming to my house right?’’ Jag sköt fråga efter fråga till Mickey som nickade ivrigt. ’’Yes I´ve got everything.’’ Svarade hon när Harry dök upp bredvid mig. ‘’Good afternoon ladies.’’ Sa han flirtigt och la sin arm runt om mig. ‘’Excited for tonight?’’ Han riktade frågan mot mig och jag nickade obekvämt.

 

Låt oss bara säga att jag inte riktigt ser fram emot att spendera kvällen med Harry…

 

Precis då gick Louis förbi med sin arm runt om Hallie´s midja och ignorerade oss totalt. Jag kröp närmare Harry och hoppades på att Louis skulle se det men nej…
Jag vände tillbaka min uppmärksamhet mot vår konversation och Delilah kom fram till oss. Hallie skulle möta oss vid mitt hus. ’’Ready to go then?’’ Frågade Delilah och jag nickade, kysste Harry på kinden och jag och tjejerna gick mot utgången. ’’All year 12s don´t forget that you all have permission to leave your projects at home tonight and enjoy yourselves!’’ Det korta meddelandet från Mrs. Hudson fick mig att le. Äntligen skulle Louise stängas av… I alla fall för natten.

 

************************************************************************************************

 

‘’Can you get the door?’’  Frågade jag Mackenzie när den höga ringklockan dånade genom huset. Vi tre hade spenderat den senaste timmen med att finputsa våra kostymer som nu låg perfekta på min säng. ’’Sure.’’ Hon log innan hon lämnade rummet för att öppna, det var troligen Hallie.

 

Hallie har verkligen gått mig på nerverna den senaste tiden. Ända sedan festen har hon varit ute efter mig. Vad har jag gjort henne?!
Oh juste…
Jag typ snodde hennes pojkvän… men det var egentligen inte så! Harry kom till mig.
Men varför använder hon Louis? Det kommer liksom inte göra mig irriterad… eller avundsjuk.

 

Hallie kom in i mitt rum med samma flin som funnits på hennes läppar de senaste dagarna. I mina tankar ströp jag henne långsamt när ingen annan såg på.

 

Jag lämnade min lilla dagdröm när Hallie tog ut sin kostym ur sin Chanel påse. ’’What do you think?’’ Hon log och visade oss bokstavligen en hög underkläder.

 

Allvarligt?

 

’’It´s… great.’’ Ett fejakt leende prydde mina läppar och jag vände mig snabbt om för att dölja skrattet som hotade att bubbla över. Delilah fnittrade tyst.

 

Ville hon bli våldtagen?

 

Hallie tittade konstigt på oss innan hon tog ut sin sminkväska och la den försiktigt på min säng. ’’I guess we should start getting ready then.’’ Föreslog jag och log mot dem alla.

 

************************************************************************************************

 

Vi tittade på varandra några gånger innan vi bestämde oss för att lämna mitt trygga rum. Självklart var vi tvungna att täcka över våra kostymer, om mina föräldrar skulle ha sett oss skulle vi nog inte få lämna huset. Tja, Min och Delilah´s är inte så farliga men woah… Mackenzie och Hallie… de hade fått problem.

 

Med framgång flydde vi huset utan att bli upptäckta och vi var i min bil på nolltid. Ikväll ska det bli kul…

 

Jag och killarna kom till karnevalen för tjugo minuter sedan och än har vi inte sett Rosie… Jag menar tjejerna. Allt såg riktigt bra ut och jag kunde inte vänta på att få åka de alla berg o dal banorna, prova maten och vinna några priser. Vi stod där obekvämt och väntade på våra dejter… jag är faktiskt inte säker på vem Niall bjudit hit. Han har inte precis berättat för oss.

 

Jag var klädd i min tighta Stålman kostym och tjejerna kollade redan in mig. Harry hade bestämt sig för att klä ut sig till en Zombie skolpojke, Zayn var en vampyr, Liam var en Cowboy och Niall var självklart utklädd till en pyssling.

 

Nerverna började komma när jag väntade på att en speciell rödhårig skulle kliva ut ur någon bil. Jag vet inte vad som har hänt med mig den senaste tiden men jag känner mig alltid så konstig när jag är i närheten av Rosie. Det känns som att jag måste imponera på henne hela tiden…

 

’’Oh look they´re here!’’ Skrek Liam och jag tittade upp för att hitta de fyra tjejerna. Först såg jag hon Delilah, Liam´s dejt, hon var utklädd som en slags sexig fe. Sen kom Mackenzie, Rosie´s bästa vän och Zayn´s flickvän. Hon var utklädd till Catwomen i en väldigt, väldigt tight dräkt. Sedan var det Hallie och hon var nästan inte klädd i någonting. Jag antar att hon skulle likna en kanin eftersom hon hade kaninöron på huvudet men bortsätt från det var det bara underkläder. Normalt skulle jag välja en sådan tjej men jag tände verkligen inte på henne. Hela hennes kropp syntes.

Tillslut kom Rosie…

 

Du hade svurit på att hon försökt imponera på mig med sin kostym. Självklart var hon klädd som en sjöman i randigt. Jag log över tanken att hon valt ut den kostymen för mig, men det var så klart inte sant.

 

Hon ignorerade mig totalt och sprang direkt fram till Harry, som la armarna om henne. En dos svartsjuka ven genom mig, hon tittade inte ens. Istället sprang Hallie fram till mig, hennes bröst gnuggades i mitt ansikte när hon kramade mig hårt. Jag var tvungen att gömma min blick av avsky och log mot henne. Jag tittade på dem andra paren och de såg lyckliga ut… inte jag.

 

’’So do you guys want to go on some rides?!’’ Frågade jag spänt och Rosie nickade ivrigt vilket fick mig att le. ’’But Louis…’’ Stönade Hallie och jag kämpade för att inte himla med ögonen. ‘’I hate rollercoasters !’’ ‘’Me too.’’ Stämde Harry in och tittade ursäktande på Rosie som snabbt rynkade pannan. ’’Well how about we all get some food first and we can figure out something after?’’ Föreslog Liam och vi andra höll med. Lita alltid på att Liam räddar dig ur en obekväm situation.

 

Niall försvann vilket fick mig fundersam över vart men jag försökte ignorera min ångest och njuta av kvällen. ’’So where do you guys want to eat?’’ Frågade Mackenzie och vilade handen på Zayn´s axel… ‘’Anywhere that I don´t have to eat carbs.’’ Svarade Hallie kinkigt som vanligt. Helt ärligt, ibland får den tjejen mig att bli galen… det får mig att undra varför jag är med henne. ’’Well I´m starving, I don´t know about you guys but I´m getting a hot dog and some chips.’’ Pep Rosie samtidigt som hon klappade händerna och slickade skämtsamt sig om läpparna vilket fick mig att skratta. Hallie gav mig en mördarblick och jag höjde händerna i försvar. ’’I second that!’’ Höll jag med och Harry tittade argt på mig.

 

Allvarligt vad har jag gjort?

 

Rosie som var omedveten om blickarna jag fått gick glatt över till varmkorvsståndet där personer från vår skola redan satt och åt. Zayn hostade obekvämt när tystnaden la sig över oss. ’’So do we all want hot dogs?’’ Frågade Delilah och försökte sig på ett leende. Vi alla nickade och hon gick för att beställa med Liam´s hand flätat i sin. ’’Me and Zayn will get the drinks.’’ Pep Mackenzie och drog med sig Zayn till drickvagnen. ‘’And then there were four…’’ Mumlade jag och fick ett skratt från Rosie. Hon täckte över sin mun med handen och en klarröd färg spred sig på hennes kinder när hon förstod vad hon gjorde. Jag kunde inte hjälpa att jag skrattade tillbaka.

 

Harry sänkte sin arm så att han nu höll i hennes midja och det gjorde att känslan i magen växte. Jag pussade Hallie på pannan vilket hon inte reagerade på och jag hoppades på att den konstigta känslan i magen skulle försvinna. Ingenting hände.

 

Efter ungefär tio minuter bestående av lätt konversation och ljud från musiken och berg o dal banorna, kom äntligen maten tillsammans med de fyra som varit borta. Fortfarande fanns det inga spår av Niall och jag började bli orolig. ’’Hey have any of you seen Niall? I haven´t seen him since we got here.’’ Berättade jag när vi alla förutom Hallie började skyffla in maten i våra munnar. Jag försökte ignorera henne men hon satt bara där, beundrade sina naglar och det gjorde mig vansinnig. ’’I haven´t seen him.’’ Svarade Rosie fullt med mat i munnen och ketchup på läppen. Harry lutade sig fram för att kyssa bort det och mina händer höll i brödet så hårt att det gick av på mitten. Hoppsan?

 

’’Lou… are you ok?’’ Viskade Liam när jag försökte torka bort all överskott av ketchup från mig med en servett. ’’Yeah I´m fine… I´m just a little tired is all.’’ Lögner. Lögner kom rakt ut från min mun. men jag vet fortfarande inte vad som är fel på mig.

 

Jag tittade på Harry och Rosie som tittade kärleksfullt på varandra och Harry kysste hennes näsa.
Jag behöver verkligen ta det lugnt.

 

Jag tog en bit av min mat precis när Katie, vår klassföreståndare kom fram till oss i sin kostym. Hon visade självklart inte upp lika mycket som de andra tjejerna men hon hade fortfarande en ganska avslöjande kostym. ’’Hey guys! Uhm Rosie I just wanted to remind you that your shift at the kissing booth starts in ten minutes.’’ Hon log innan hon gick iväg. Både Harry och jag började våldsamt kvävas av våra varmkorvar och Rosie smuttade obekvämt på sin dricka. Hallie ignorerade helt mina flämtningar så Liam försökte slå mig på ryggen, tillslut fungerade det och jag kunde andas igen. ’’You´re working at the kissing booth?’’ Frågade Harry efter att han äntligen återhämtat sig. ‘’Yes…’’ Svarade hon tveksamt. ‘’May I ask why?’’ Frågade Harry sarkastiskt och jag himlade mina ögon åt honom.

 

Han kan inte bestämma över henne! Han har inte ens frågat om hon vill bli hans flickvän ännu!

 

’’Well it´s not like I signed up for it! Katie came to me at the last minute and she needed someone so I offered to help. Svarade hon defensivt och log svagt innan hon gick tillbaka till att suga på sitt sugrör.

 

Jag vet inte hur jag känner för Rosie… men det här kanske är det perfekta tillfället för att ta reda på det…

 

Jag flinade när jag tänkte ut min plan på att äntligen ta reda på mina sanna känslor för Rosie… min barndoms bästa vän.

---

Vad tror ni händer nu?

Vad tycker ni om novellen så här långt? :D

ps. Sorry för att jag inte uppdaterade i helgen men min pappa fyllde år och vi hade gäster...